Del 13

 

Tom

 

Är i tid, till och med tre minuter för tidig då jag skall hämta Issi. Väntar med Aurora ute i korridoren, vinkar glatt åt fröken genom glasrutan. Ha! Där fick dom, klart jag fixar det här!

Fast hon säger inget om det när det ringer ut och vi går in för att hämta henne, att komma i tid anses tydligen normalt. Värkar dessutom inte vara någon annan som är riktigt sen, lite trist nu när jag nästan ansträngt mig. Eller ja, är Aurora som håller koll på tiden, men ändå. Tycker man borde få lite uppmuntran när man väl anstränger sig.

 

Fast Issi är glad, lite för glad, tror först hon skall få kramp, men så lugnar hon sig lite och det blir inget mer av det. Lyfter upp henne ur stolen, vet att hon inte tycker om att sitta så, sätter mig med henne i knät i en soffa som står nere i ena hörnet av klass rummet ,tror det är bra om hon får lugna sig lite till.

 

Är just sådant, när hon blir riktigt glad eller om man skall göra något helt annat, som att åka hem från badhuset eller hälsa på Georg eller nått som hon brukar få kramper. Har inte vant mig vid det ännu, blir så jäkla rädd varje gång. Vet ju att en del av dem inte är så farliga, medicineringen hjälper rätt bra. Men ibland får hon större anfall, sådana där som inte går att lösa hemma, sådana där som faktiskt kan vara dödliga. Kan inte skilja dem åt, och det gör mig så himla rädd. Är så rädd att jag inte skall förstå allvaret, att hon skall bli sämre för att jag inte haft vätt att lära mig se skillnad. Är ju mitt fel från början, att det blev så här. Hade jag bara haft lite bättre koll hade det aldrig varit så här. Har gjort jävligt många och förbannat stora misstag, men just det är det största, det värsta, det jag aldrig kommer kunna göra något åt.

 

”Pappa, ska vi inte gå nu? Jag är faktiskt hungrig. ” Aurora står med armarna i kors, ser riktigt sur ut, rösten så där jobbigt gnällig som bara hon kan.

 

Fast Issi verkar rätt nöjd, ser upp på mig, handen som alltid uppe vid tinningen, lätt knuten. Så ser hon på sin syster och tillbaks på mig, hennes min säger det mesta. Skrattar, drar upp henne lite så hon sitter bättre, håller armen om hennes rygg, hennes ben på snedden över mitt knä.

 

”Ja, visst är hon gnällig din syster, fast du har väl inte bråttom?”

 

Blir mest en grimas av det, en konstig liten vridning med höger handen, men jo, vet hur hon känner, vet att hon håller med. Tror vi har blivit rätt bra på det nu, hon och jag, att tolka varandra. Bliss använder hon ju också, har långa samtal med henne i bland med det. Tar en väldig tid men det är okej, tid har vi gott om, måste man ha gått om när man har ett barn som Issi. Men just sådant här, vardagligt små prat, små gnabb tjejerna i mellan, till det behövs ingen hjälp, där förstår vi varandra riktigt bra nu.

 

”Skall du visa pappa vad du gjort i dag? För det var i dag väl?” En manlig fröken, vägrar kalla honom magister, har man velourbyxor är man inte tillräckligt mycket man för det, och den här frökens är lila,säger det mesta, och ja, jag har fördomar, men just sådana fördomar har en läbbig förmåga att stämma, sätter sig på huk framför soffan, ler mot Issi. Har för mig att det är en av hennes favorit lärare, fråga mig inte varför. Fast läsa henne verkar han bra på för han nickar, reser sig upp och går och hämtar något framme på ett bord vid tavlan. Eller smartboard eller nått sånt heter det visst.

 

Är ett rätt udda klass rum överhuvudtaget, ingen bänk är den andra lik, är väl anpassade efter just den ungen som skall ha den, och alla har dataskärmar och olika konstigheter,är väl någon typ av hjälpmedel. Georg har varit med Issi ett par gånger, de kan tydligen skriva, eller ja, vad fan man nu skall kalla det de gör med pektavlor och annat jox, på sin egna dator och så syns det på smartboarden, är nått nätvärk mellan dem. Rätt fräckt faktiskt. Och nödvändigt. Är en klass för normalbegåvade barn (fast det får man inte säga, just normal är tydligen ett fult ord, och alla har någon begåvning och allt är så snutti gullit så man bara vill spy i bland. Men är ju så det är, Issi är fullt normal i huvudet, i alla fall så normal man nu kan bli med föräldrar som oss, och det är tydligen hennes klasskamrater med) så tyngdpunkten verkar ligga på att hjälpa dem att kommunicera, få ut lite av allt det där som ändå finns, allt det där de kan men kanske inte kan säga eller skriva som oss andra. (Nu var jag där igen, men om man inte får jämföra, om man inte får säga att någon är normal och någon annan inte är det, hur fan skall man då uttrycka det? Fattar inte det riktigt.)

 

Han sätter sig på huk igen framför Issi, pratar direkt med henne. Tycker om när folk gör det, är så många som pratar med mig eller Aurora i stället, så sällan Issi riktigt räknas, är skönt att se att de gör det i skolan i alla fall.

 

”Vill du att jag skall visa dem eller skall vi lägga dem i ett kuvert så du kan ta med dem hem och visa sedan?”

 

Issi sträcker på sig, tror hon försöker sätta sig bättre upp, vrider kroppen åt vänster när hon försöker sträcka ut högerhanden, puttar till papperna, låter lite ansträngt och ganska bestämt.

 

”Var det den som var till pappa, den gula?”

Ser inte vad hon svarar men det var tydligen rätt.

Mannen ler, ser upp på mig. ”Ja, hon berättade att du och hennes farbror fyller år i dag, så hon ville göra något åt er.”

 

Han håller upp det gula pappret. Är en form av kollage, eller ja, underst är en teckning, en datagjord bild med fjärilar och en bil. Och ovan på den har hon klistrat fast saker, fjärilens vingar är fyllda av små silkespappers tussar och paljetter och runt hela bilden sitter en ram av fyrkantiga paljetter, lite som mosaik. Längst ner på pappret står i stora, oregelbundna och mycket skakiga bokstäver 'Pappa'.

 

”Hon ville prova fingerfärger, och det fungerade ju riktigt bra!” Fröken ler ännu bredare. Och ja, visst fan gjorde det det. Och vilket jobb hon måste lagt ner, är sällan saker hamnar där hon tänkt sig, att få dit allt måste ha tagit mer än hela dagen. Känner hur det drar ihop sig i magen, svider lite i ögonen. Vill inte börja gråta, känns lite fel. Men uj, trodde aldrig det skulle kännas så mycket, att jag skulle kunna bli så berörd av en barnteckning. Av att se min dotter skriva något. På riktigt. För hand.

Känner hennes hand mot min haka, ser ner på barnet i min famn, hennes blick lite frågande.

Pussar hennes hand, kramar henne lite hårdare. ”Ja, den är jätte finn, tack så hemskt mycket. Är det en födelsedagspresent?” Nu ler hon, ett leende som blir till någon konstig min och en nick åt sidan innan hon lyckas skalla mig. Ger henne en puss till, lilla skruttunge.

 

”Ja men... skall vi gåååååå nu? Jag döööööör snart!” Aurora hänger över armstödet, är måttligt imponerad av sin systers teckningar. Men skit i henne, ibland får faktiskt Issi ta lite plats hon med. Blir ju lätt så, Issi tar mycket tid, men Aurora är den som syns, hörs och märks mest. Är ju hon som kan prata för sig, göra lite mer, är på sätt och vis lättare att ha och göra med om man inte riktigt känner dem. Ignorerar henne så gått det nu går, nickar åt fröken.

 

”Och den andra, får jag se den med?” Var tydligen precis vad Issi ville, uj vad nöjd hon ser ut. Och jo, den är också riktigt fin, är en fågel underst, även den fylld med silkespappers tussar, och marken under, tror det skall vara blommor. Fast hon har inte skrivit något på den. Vet att det är fånigt, barnsligt, men det känns lite bra att det bara är min hon gjort det på, att hon gjort något speciellt, något bara för just mig. Pussar henne på örat.

 

Fröken packar ner teckningarna och hennes lilla dator i ryggsäcken, försöker ge den till Aurora, men hon total vägrar. Vägrar till och med att prata med mig nu, fasiken vad sur hon kan bli när hon inte får mat omedelbart, är nog en bra ide att försöka utfodra henne lite mer regelbundet. Lyckas hålla Issis väska med ena handen samtidigt som jag bär ut henne till bilen. Hon väger nästan ingenting, men det är ändå svårt att hålla både henne och väskan, och när jag skall öppna bildörren går det inte alls. Får tillslut sätta ner Issi på asfalten bredvid medan jag tar upp bilnycklarna, håller med ena handen på hennes axel medan jag öppnar bildörren, lägger väskan på golvet vid passagerare platsen. Hade säkert gått hur bra som helst om inte telefonen ringt just då, svarar utan att se efter vem det är.

 

”Hur går det, har du kommit i håg och hämta Issi? Kom Aurora hem som hon skulle, för du fick väl i väg dem till skolan?”

 

Inget hej, hur mår du eller andra artigheter här inte. Släpper Issi, går bort mot staketet, vill inte bråka så dom hör det.

 

”Vad då? Vad menar du? Skulle barnen vara hos mig nu?”

 

Hör henne sucka djupt och riktigt irriterat. ”Lägg bara av, du är inte det minsta rolig.”

 

”Nähä, men det är du då? Hört talas om att presentera sig då man ringer, om inte vara artig så i alla fall visa lite normal hyfs. Bete sig som en normal människa i alla fall ibland?”

 

”Åh, det skall komma från dig! Hur fan kan du....”

Håller telefonen en bit från örat, har ingen som helst lust att lyssna till henne. Ser Aurora huka borta vid bilen, kan inte se Issi här i från.

 

”Nä, du, jag har inte tid med dig nu, har viktigare saker för mig.” Hade tänkt berätta om Issi, om hennes teckningar, att hon lyckats skriva ”pappa”, hur duktig hon varit med alla papperstussar och paljetter, om Auroras bok, sådant där föräldrar borde dela, borde prata med varandra om, sådant som faktiskt borde intressera och förena även om man separerat. Men skit i det, känner inte för att prata med henne överhuvudtaget, inte när hon är sådan. Fattar inte varför hon inte litar lite på mig, eller jo, fattar ju det, men hon behöver väl inte visa det så öppet? Kan väl vara lite diskret, ge mig en chans ibland? Och att jag fyller år verkar hon inte bry sig om heller. Lägger på utan att att ge henne en chans att svara.

 

”Sur fitta.”

 

”Fittan skall vara sur.” Rycker till, hade ingen aning om att Aurora var så nära, trodde hon var kvar hos sin syster.

 

”Det säger Karen, att den skall vara sur, annars kan man få svamp. Och så skall man inte ha trosor då man sover för då kan man också få svamp.” Hon ser mycket allvarlig ut när hon säger det. Och öh, jaha, jo, hm, stämmer säkert, känner mig inte så jätte hemma på området. Och inte riktigt något jag är helt bekväm med att diskutera med min åtta åriga dotter.

 

”Fast du får inte säga så till mamma, hon blir ledsen då. Och sur. ”

 

Lägger en hand på hennes huvud, vänder henne om mot bilen igen, nej, som sagt, inget jag ens tänker diskutera.

 

Och på marken vid bilen ligger Issi, stackars liten, var ju inte alls meningen, sicken pappa hon har. Fast hon verkar inte speciellt ledsen för det, tror inte hon slagit sig.

 

Lyfter upp henne, borstar av henne, har fastnat lite grus i hennes hår och på hennes kind, vänster handen ser lite röd ut, kanske slog hon sig ändå då hon välte. Öppnar blidörren och lyfter in henne, lyckas spänna fast henne på första försöket och Aurora verkar ha glömt att hon var döende av hunger.

 

Hinner inte starta bilen innan det ringer igen. Sliter åt mig mobilen från instrumentbrädan, får Aurora att huka lite, tror hon tycker det är lite otäckt när jag är arg.

 

”Ja, vad fan vill du nu då?” Vrider om nyckeln, har inga planer på något längre samtal.

 

”Trevlig ton, låter som du haft en helt underbar eftermiddag?” Gustavs röst smått hånfull, fast ganska snäll ändå.

 

Suckar, drar åt handbromsen, lutar mig bakåt i sätet. ”Förlåt, trodde det var någon helt annan... och mm, helt underbar. Du då?”

 

”Noelia rymde och jag fick fnatt, men annars så, överlevde amerikanskan. Håller på att baka en tårta med Lukas, Georg ville att vi skulle komma över och sitta barnvakt, Bill är tydligen lite extra rolig i kväll. Hänger du med? Tänkte köpa med mat.” ”Du kan få välja om du vill?” Tillägger han med lite extra söt och barnslig röst efter ett ögonblicks tystnad. ”Åsså kan du få en egen liten, lite pjåta om du vill?”

 

”Idiot. Och visst, vad som helst utom hamburgare. Sushi kanske?” Får en mörk blick och en rynkad näsa av Aurora. ”Eller nån pasta eller skit, fisk verkar inte helt populärt här...”

 

Trycker av, slänger tillbaks mobilen där jag tog den. ”Så, blir tydligen middag och tårta hos farbror Bill, låter väl bra?”

 

Issi tittar ut genom fönstret, tror hon är på god väg att somna. Aurora bara suckar. Så drar hon upp tröjan en bit, tittar bekymrat på sina revben, klappar sig på magen innan hon drar ner tröjan igen, suckar ännu djupare.

 

”A-ja, men du, nu MÅSTE jag faktiskt ha mat. Annars dör jag. På RIKTIGT!”

 

 

Som jag sagt tidigare, denna fic är inte bortglömd eller övergiven, och titta här, en ny del! Får se om det fortfarande är någon som läser :)

Del 11

Gustav

 

Följer med Tom hem ett tag, sover lite, pratar lite. Är nästan bara där jag kan sova, sova riktigt djupt. Med någon annan vuxen intill mig, är kanske det som gör det så svårt att sova själv? Den fysiska ensamheten.

 

Möter Aurora i trappan, hon frågar om jag kommer tillbaks, om vi skall fira Tom tillsammans, men jag vet inte riktigt, får ringa senare, har lite bråttom.

 

Är nästan en kvart försenad då jag parkerar utanför dagiset. Får en del sura blickar av andra föräldrar, fan ta dem, varför håller alla reda på när andras ungar slutar, är väl inte deras problem? Ler glatt, vinkar lite åt en Ossians mamma, en ovanligt sur kärring i 35 års åldern, får henne att se om möjligt ännu surare ut.

 

Och dagis fröken är inte gladare hon, är en äldre dam med knut i nacken och dräkt, ser ut, och är säkert, någon kvarleva från DDR tiden då barnen skulle lära sig lyda och vara tacksamma. Var tydligen direkt oansvarigt att låta Noelia gå sådan till dagis, men vad då? Blå glittrig gympadräkt är väl inte sämre än t-skirt? Och shorts i september är väl inget konstigt, hon har ju långärmad tröja och gummistövlar också?

 

Fast Noelia är glad att se mig, kastar sig om mina ben och utstöter glada små tjut. Fast när DDR fröken gnällt färdigt och det är dags att gå ändrar hon sig, vill inte alls det gå hem, och så måste hon visa alla teckningar hon gjort och berätta allt som hänt och så måste jag inspektera hennes kompisars nya skrapsår och den nya gungan på gården (som var ny förra veckan med, men det räknas tydligen inte) och så måste vi gå igenom hennes stensamling och se till att alla stenar finns kvar och så skall hon pussa dem hejdå och sedan skulle hon visst något mer men där någonstans tog mitt tålamod slut. Blängde kärringarna surt när jag kom är det intet mot vad de gör då jag tillslut, nu nära en timme försenad, bär ut det vilt skrikande barnet under ena armen, med gummistövlar och dagens skörd av teckningar i den andra.

 

Och att få ut en tjurande Noelia ur en bil då hon inte själv vill är knappt ens lönt att försöka med, lämnar tillslut kvar henne i bilen. Kanske inte det smartaste, men vad sjutton gör man?

Tar ytterligare ett par minuter innan jag hittar rätt klassrum, varför är alla skolor byggda som färgglada labyrinter? Korridor efter korridor med exakt samma färgglada inredning och nästan identiska barnalster på väggarna, löv verkar vara ett genomgående tema just nu.

 

Och inte blir det mycket roligare när jag tillslut med andan i halsen störtar in i det nästan tomma klassrummet; Logan är sur som en citron, är tydligen jätte hemskt att hans mamma inte hämtar, bortskämda unge. Och Lukas surar han med, eller ja, glad är han i alla fall inte. Men fröken strålar i kapp med den icke närvarande solen, ler och pratar med gulligull bäbis röst med en annan stackars pappa som förirrat sig hit, och ännu lyckligare verkar hon bli då hon får syn på mig. Logan och Lukas får på sig sina kläder med en sällan skådad hastighet, kanske är det godisstrutarna, de har tydligen inte fått äta av dem under skoltid, skall vara omoraliskt och onyttigt och något annat på o som jag inte riktigt orkar lyssna på, som lockar. Men fröken, som inte presenterar sig, låter oss inte komma undan så lätt, nej, nu skall hon prata om dagen och om hur allt gått och om vad de skall göra i morgon. Som om jag skulle komma ihåg något av allt hon rabblar upp. Fast just det förutsätter hon tydligen inte, med ett lika stort leende som innan trycker hon tre tunna buntar med papper i handen på mig.

 

”Ja, jag tänkte du kunde ta med papperna både åt Logans föräldrar och Lukas mamma.” Hon lägger huvudet lite på sned, som om hon förväntade sig ett svar.

 

Nickar bara, vet inte riktigt vad jag skall säga, jo, klart jag skall lämna till den galna amerikanskan, nej, blir nog lite svårt med ”Lukas mamma”?

 

”Ja,” Inleder den här människan alla meningar med ja? Svårt irriterande. ”Lukas sa att ni inte bor tillsammans längre, har bara er adress så du kan kanske lämna fram dem? Så kan hon ju själv fylla i kontaktuppgifter?”

 

Nickar bara, nej, orkar inte detta, orkar inte förklara hur det är, orkar inte tjafsa med Lukas om det, orkar bara inte, mår nästan lite illa, och Noelia är ju ensam i bilen, nej, det här går bara inte. Tar Lukas och Logans ryggsäckar i ena handen, pappersbunten i den andra, föser pojkarna framför mig, nickar ännu en gång, borde väl säga hejdå eller något åtminstone, men får inte fram ett ljud.

 

”Ja, hej då då, då ses vi i morgon!” Hon ställer sig liksom halvt på tå då hon ropar efter oss. Vinkar lite med pappersbunten, måste bara bort från det här nu.

 

Stoppar in pappersbunten i handskfacket, hjälper Logan att spänna fast bältet, är visst en annan modell än han är van vid, surheten börjar släppa, tror det är sockret som gör det, ibland är godis en väldigt bra lösning på enklare problem. Fast Lukas är rätt dämpad, sitter och tittar ner på sina ben, tvinnar ihop fingrarna. Klappar honom lite på huvudet, vi får prata om det här när vi lämnat av Logan, svänger ut från parkeringsplatsen.

 

Och på lekplatsen på andra sidan vägen gungar Noelia.

 

Tvärstannar, någon tutar ilsket, men jag har inte riktigt tid att bry mig. Hur kunde jag glömma Noelia? Herre gud, kunde ju kört i från henne! Struntar i trafiken, lämnar bilen mitt i gatan, hur i helvete kunde jag glömma Noelia? Och tänk om hon blivit påkörd eller kidnappad eller dött eller vad som, vad är det jag håller på med?

 

Gruset är vått och lite halt efter allt regn, halkar till, slår i knät innan jag får stopp på gungan.

Drar upp henne och bort henne från den, hennes ena fot fastnar, skrapar den mot kanten då gummistöveln trillar av.

 

Plockar upp den, trycker barnet mot mitt bröst, gråter nästan lika hysteriskt som henne, känner hur snabbt hennes lilla hjärta slår mot mitt bröst, hur hårt mitt eget slår, får det nästan att brusa i öronen.

 

Sätter mig ner på huk, lyckas få på henne stöveln igen, försöker torka bort hennes tårar, lugna både henne och mig lite.

 

Hon snörvlar till, torkar sig med baksidan av handen under näsan, tittar upp.

”Du gjorde ont på min fot!” Hennes röst anklagande och lite arg.

 

Kramar bara om henne, lyfter upp henne igen. Jo, gjorde väl det, men uj vad rädd jag blev! Och arg, vad fan tänkte jag med? Och vad sjutton tänkte hon på?

 

”Varför stannade du inte i bilen, du vet att du inte får gå i väg, hur tänkte du? Fattar du hur farligt det är? Och bilarna, hur kom du över vägen? Tänkt om de kört på dig, tänk om du dött? Hur i helvete tänkte du?” Håller med ena handen om hennes haka, försöker tvinga henne att se på mig, men barnet bara gnäller, vrider sig åt alla håll hon kan.

 

Sätter ner henne, kan inte hålla henne så då hon bara krånglar, försöker ta ett nytt tag om hennes arm, men hon vrider sig om, sparkar mig på det redan ömmande knät. En bil har stannat framför min, en rätt ung kille frågar Lukas något, bildörren står fortfarande på vid gavel. Vinkar åt honom, försöker dra till mig Noelia igen. Killen förstår, höjer handen, nickar, kanske säger han något, men det missar jag helt för helt plötsligt biter ungjäkeln mig. Hårt, riktigt hårt, i sidan av handen. Är inte meningen, skulle aldrig göra det med mening, men det går så fort, som om det var en reflex, är det kanske också. Slår till henne över örat. Ganska hårt, hårt nog för att få henne att vackla till, ta tag i min tröja för att inte tappa balansen.

 

Hon säger inget, inte ett pip, tittar bara storögt på mig, tårarna rinner fortfarande ner för hennes kinder, blandar sig med snoret under hennes näsa, kanske blev hon lika förvånad som jag.

 

Vet inte hur länge vi står så och stirrar på varandra, antagligen inte mer än några sekunder men det känns som en mindre evighet. Håller andan, vågar inte riktigt tänka, hur sjutton kunde jag slå henne?

 

Fast Noelia hämtar sig ganska snart, gnider med handen över örat. ”Aj?” Hon låter lite ynklig då hon säger det, sätter mig ner på huk, vet inte riktigt vad jag skall ta mig till.

 

Fast det vet visst hon.

”Du e dum!” Och så slår hon till mig i magen innan hon vänder sig om och börjar gå tillbaks mot bilen.

 

Ja, det är jag, är jätte dum. Och ensam. Fixar faktiskt inte det här, det går bara inte, känner mig lika borttappad som Tom. Men det är sant, jag kan inte, inte själv. Snälla älskade Sophie, vad fan skulle du dö för? När jag behöver dig så mycket?

 

”Pappa? Pappa, så ja!” Noelia går tillbaks några steg, klappar lite försiktigt på min hand, lägger huvudet på sned, ler uppmuntrande. ”Kom nu pappa, du ska vara snäll nu, hämtar ju dig?” Och så ler hon lite till. Sväljer, försöker torka bort tårarna med handen, går inget vidare. Blir Noelia som tar ännu ett steg närmare, lägger ena handen på min hals, torkar först bort tårarna från kinderna och sedan under näsan med sin lilla hand, en liten puss på hakan som avslutning innan hon sträcker fram handen åt mig.

Reser mig upp, tar hennes ganska kalla och mycket våta lilla hand i min. Vill inte ens fundera över varför den är våt, men ja, inte kan jag gråta när hon är sådan, älskade lilla skit.

 

Parkerar ute på gatan hemma innan jag går över med Logan, är både nack och fördelar med att bo så nära. Amerikanskan försöker dra in mig, misstänker att hon vill mata mig eller något sådant, men jag skyller på att vi måste i väg, och så skall jag tvätta och Noelia behöver nya kläder och det är så snällt så men tack och nej tack. Är alldeles genomsvettig när jag äntligen får upp ytterdörren, påtvingad omtänksamhet är något av det mest påfrestande som finns.

 

Tar med mig Noelia in i badrummet, Lukas försvinner i riktning mot vardagsrummet med godisstruten i högsta hugg. Lyfter upp henne på bänken intill handfatet, drar av henne gympa dräkten och shortsen, de är både våta och ganska skitiga efter en hel dag på dagis.

 

Blöter en tvättlapp, vet att hon egentligen kan själv, men just i dag får hon gärna vara lite liten. Tålmodigt låter hon sig torkas av bakom öronen och i ansiktet, fast händerna vill hon tvätta själv. Torkar försiktigt med handduken över örat, huden framför är lite lila röd.

”Gör det ont? Förlåt att jag var så dum, menade inte att slå dig...” låter så dumt och tafatt när jag säger det, finns väl inget som ursäktar att man slår sitt barn? Men det finns inte så mycket annat jag kan göra, inte så mycket annat att säga, måste ju säga något om det, kan inte bara låsas som om det aldrig hänt.

 

Fast Noelia låter sig inte bekommas, hon klappar mig bara lite på kinden.

”Ja-a pappa, vet du, det är liksom sånt som händer ibland.” Hon nickar allvarligt åt sitt eget uttalande. Kan inte låta bli att skratta åt henne, nu låter hon nästan som sin bror.

 

Lyfter upp henne, ger henne en kram innan jag sätter ner henne på golvet igen, ingen ide att ta på henne något nytt fören det är dags att gå. Och ingen ide att jag ens försöker svara på det där. Ibland är det bättre att vara tyst och lyssna på sina barn när man inte har något vettigt att komma med.

 

Tar med hennes smutsiga kläder, kastar dem i tvättkorgen på vägen ut till vardagsrummet.

 

Lukas sitter som väntat klistrad framför TV:n, ryggen mot soffan och godisstruten mellan hans korslagda ben. Sätter mig bredvid honom, föser in lite av tågbanan under soffan, orkar inte städa just nu.

 

”Är det gott? Får jag smaka?”

 

Han ser lite fundersam ut, nickar, sträcker fram struten, blicken alltjämt fäst på TV rutan. Hittar två jag är nästan säker på att han inte gillar, rufsar till hans hår lite. Lukas rynkar på näsan, skakar på huvudet, fortfarande lika koncentrerad på mannen som pratar om jätte sköldpaddor. Är från någon strand, tror det handlar om deras äggläggning, men är långt i från säker. Lukas älskar sådant, väljer naturprogram framför barnprogram om han kan. Och får för sin lilla syster, hon är inte riktigt lika fascinerad.

 

”Varför sa du så om mamma, till fröken?” Försöker att inte låta anklagande, vill inte göra något värre än det redan är, men att bara låta det vara känns fel det med.

 

Lukas suckar, rycker på axlarna. ”Varför slog du Noelia?” Han låter inte speciellt anklagande, mer konstaterande, som om det var en retorisk fråga. Är det antagligen också, förstår vad han menar.

Knuffar honom lite i sidan, snor en till godisbit, en av de goda, då han tittar upp.

 

”Tänkte baka en tårta till Tom, vill du hjälpa till?”

Lukas nickar, lägger godisstruten på golvet innan han följer med mig ut i köket. Ibland är det bättre att vänta lite med att prata. Och just det behöver jag egentligen inget svar på, en del saker förstår man ändå.

Hej!
Vet att det är en del som läser min fick, är jätte glad och tacksam över det!
Ville bara medela att denna inte på nåogt vis är övergiven, även om det går enormt länge mellan uppdateringarna, har både mycket i skola, och nu jobb, att göra och andra ficar jag arbetar på sammtidigt, den här har så många lösa trådar och så mycket "historia" att hålla reda på att det tar lite tid att skriva, men jag lovar, det kommer fler delar, för hoppningsvis snart!
Kram och tack alla ni som fortfarnade följer våra pojkars öden här!
//Kaa

Del 10

Bill

Hittar mina favorit stövlar, är Georgs favoriter med, tycker vi fick till det riktigt bra där, fast sedan somnar jag och så blir det konstigt och fel och ganska kladdigt, Sam tar inte av sig stövlarna och Marcus är dum.

Fast det var tur att han hämtade Sam, hade jag glömt, vet inte riktigt vad klockan är, och så fyller jag år och så har vi ingen tårta och Marcus frågar om han skall vara kvar och jag vet inte, allt blir fel och virrigt och så glömmer jag att ta av mig stövlarna innan jag sätter på duschen, fast de torkar nog.

Sätter mig på toasitsen, tycker det är så jobbigt när det blir så här.

Är ju bättre. Mycket bättre, långt i från hur det var innan.

Men ändå, vill inte ha det så här, vill att det skall fungera, vill fungera.

Vill kunna komma ihåg utan att skriva upp, kunna planera och organisera, vill kunna skriva igen, skriva texter och låtar och minnas vad jag skrivit, vill sjunga och stå på scenen igen.

Vill komma ut på en flygplats och mötas av hysteriska tonårstjejer som skriker så det slår lock för öronen.
Vill sitta hemma och äta pizza och bara fåna mig. Fåna oss. Leka fram nya låtar, planera turnéer.

Saknar soundcheck, saknar Gustavs eviga trummande, finjusteringarna av hans mickar.
Saknar de ostämda gitarrerna. Saknar ljudet av dem och basarna, när alla skall stämmas när vi kommer fram, älskar när tonerna går från falska och fel till en harmoni, vill höra det igen.

Saknar lukten av bränt dam från högtalarna på de små klubbarna vi spelade på då vi var små, saknar allt ihop. Saknar dem alla, saknar mig själv.

Rycker till då dörren går upp, glömde visst låsa, hörde inte om han knackade, fast det gjorde han nog, brukar han göra, försöker le, torkar mig med handen under näsan, är visst fortfarande våt, borde nog torka mig, duschade innan, det vet jag i alla fall.

”Du, vad är det?” Han ler mot mig, sätter sig på huk framför mig.
Älskar när han ler så, älskar hela honom, får mig bara att gråta ännu mer.

”Men älsklingen min” Nu låter han orolig i stället, var ju inte meningen, vill inte att han skall oroa sig för mig, är han som är dålig, han som skall dö, inte mig det är synd om, inte jag som borde sitta på toa och gråta. Slår armarna om hans hals, gråter så jag får lite svårt att andas.

”Saknar dig”
”Men jag är här nu, var inte såååå länge sedan vi sågs” han lägger huvudet på sned, för söker få ögonkontakt, ler igen. Men blä på honom, vet jag väl, var inte så jag menade.
Fast jag är inget bra på att förklara, och nu vet jag inte riktigt varför jag var så ledsen, fast det är rätt mysigt att sitta så, nästan dubbelvikt på toasitsen med kinden mot hans axel, hans armar om min rygg.

”Vet du vad?” hans näsa mot mitt öra, rösten retsam, varm, snäll.
”Nä” vill egentligen inte svara, tycker det är bra så här, sitter gärna så här resten av kvällen, är ju bra nu, han är ju hemma nu.
”Sam har en massa godis han inte gillar”
rynkar på näsan åt honom, vad dum han är, som om jag skulle bry mig om det!
Fast det ÄR gott med godis, det är det faktiskt. Och jag fyller år, borde få godis när jag fyller år.
”Vad är det för sort?”
Fast Georg skrattar bara, reser sig upp, drar till sig en ljusgrön handduk, sveper den om mig, stoppar in ändarna så jag inte kan röra armarna.
”Du får väl gå och se efter, måste duscha lite, ” pussar mig i nacken då han öppnar dörren, föser ut mig i hallen. Vänder mig om, räcker ut tungan åt honom, fast han bara skrattar, vinkar åt mig innan han stänger dörren.

Hör hur han hostar, borde kanske se hur det var med honom? Fast då tror han kanske jag inte mins att han just puttat ut mig i hallen. Står kvar och lyssnar en stund, tar rätt lång tid, låter inte alls bra, låter som han spyr, borde kanske hämta hans inhalator?
Tillslut går duschen igång, då är det nog rätt okej ändå.


Sam sitter på knä framför den röda soffan, han har hällt ut det mesta av godiset i olika högar på dynerna, ser mycket koncentrerad ut. Stickles sitter bredvid, huvudet på sned och tungan utanför, minst lika fokuserad han.

”Pappa, du kan få dom, dom är äckliga!” Han pekar på en av högarna, är nästan bara choklad i den, tycker inte så mycket om det jag heller, fast rätt gott är det ibland.

”Och dom, dom vill inte ens Stickles ha!” han pekar på en med marmelad bitar i, men det är ju gott!

”Tack”, trasslar ut en arm, tappar handduken på golvet, stoppar en bit i munnen.

”Fast han har provsmakat några av dem” han ser lite fundersam ut, drar lite i den blöta handduken.
”och så måste du ha kläder på dig, man skall ha det när man äter.”

Har han ju rätt i, tar en till marmelad bit, den känns lite kladdig, kanske en av de provsmakade? Lite äckligt är det allt.

Stoppar den i munnen, slickar av fingrarna innan jag letar rätt på ett par kalsonger, och en t-shirt behöver jag! Hittar en av Georgs, drar på mig den i stället, är större än mina, och mjuk, luktar gott, luktar Georg.

Hämtar några plast muggar, sådana där färgglada som man brukar ge till barn, blir så kladdigt i soffan med allt godis. Och på bordet står kartongen från konditoriet! Glömde äta dem och nu har vi inget till Sam, borde kanske gå och handla? Eller så kan vi dela, tror inte han gillar dem ändå, eller baka något kanske?

”Så” räcker muggarna till Sam, lägger ner marmeladen i en gul ”vad tyckte du om skolan då?”

”Du,” han stoppar ner chokladen i en mugg, ger den till Stickles, undra om hans mage tål det? ”nu låter du som en riktig pappa!” ” en sån där tråkig” tillägger han med bekymrad min.

Tråkig? Jo, kanske, men man måste väl fråga? Tar upp muggen med choklad, tror inte hundar tål det riktigt, sätter den på soffbordet,

”Är en riktig pappa” är jag faktiskt, blir nästan lite ledsen när han säger så, tror han ser det, för han klappar mig på handen, ler.

”Klart du är, även när du är tråkig. Ska vi leka tv?”

Han väntar inte på mitt svar, skuttar fram till tv:n, trycker fram en kanal som visar sportnyheter, håller handen knuten under hakan, mimar till reporterns rapportering, är en av hans favorit lekar just nu, vet inte riktigt varför det är så kul. Fast rätt roligt är det, och han är duktig på att imitera, vet precis vad han skall överdriva lite för att göra det både likt och roligt. Stoppar ner det sista av godiset, borstar ner sockret i skarven mellan dynorna, orkar inte riktigt bry mig just nu.

Drar till mig en bok, ställer mig bredvid Sam, låsas att jag är ankaret, och så får Sam vara bisittare, och sedan blir han tennis spelare och jag reporter, fast han svarar inte alls som han på tv och sedan är det reklam, är hund och Sam har ett himla sjå att mata mig och sedan tvättar vi kläder och äter choklad och sedan är det dags för nästa program. Sam gör en riktigt bra, men ganska elak, imitation av Jay Joe, en 17 årig rappare alla verkar tycka är jätte bra, riktigt varför vet jag inte, intervjuar honom i alla fall innan det är reklam igen och sedan så är det ett annat band, Hicky tic, varför har alla band så konstiga namn numera?, som uppträder, håller handen på samma sätt som Sam, försöker sjunga med, men jag kan inte texten, blir mest mimning, fast det är kul det med, hittar på egna ord, sätter handen i sidan, Sam lika dant fast tvärt om, han går verkligen in för det här.

Får en liten applåd från Georg, vet inte riktigt hur länge han stått och tittat på, men han ser väldigt nöjd ut, lutar sig mot dörrkarmen, ler brett. Så vi sjunger lite till, fast det är något annat, nått spel, på tv nu, Sam är rätt bra på texter, tyvärr mest sånt han Jay sjunger, sånt jag inte riktigt gillar att Sam kan, tycker han är lite för liten. Kanske fånigt, brukar tycka sånt är fånigt, men en del blir så fel när det är ett litet barn som sjunger. Fast Georg verkar inte bry sig, försöker inte göra det jag heller.

”Är det här det nya soundet du jobbat på?” han lägger armen om min midja, drar mig till sig, slår armarna om hans hals, gnuggar näsan mot hans.

”Mm, jobbat jätte mycket”
Han bara skrattar, sakar på huvudet, hans läppar lite torra då han kysser mig, får Sam att sucka högt, han gillar inte det riktigt, tycker mest att vi är fåniga.

”Fast det blir nog inte helt lätt att få med Gustav på det, är liksom inte riktigt han” skrattar bara åt honom, tror han saknar det han med.

”Vill du ha chokladen?” Sam har klättrat upp på soffbordet, sträcker fram muggen, tror han tycker vi kelat klart, han är nästan lika svartsjuk som mig.

”Visst, är den hundslickad?”

”Bara lite.....” Georg nickar, stoppar två bitar i munnen, ser lite fundersam ut innan han tuggar.
”Så, vad skall vi hitta på nu då, både födelsedag och skolstart på en och samma gång?”
Han lyfter upp Sam, ser hur han får ta i, hur tungt barnet är för honom. Var det inte innan, Sam är inte stor. Fast just nu är Georg rätt liten.

Han ser min min, ler över barnets axel, vet att han inte vill prata om det, vet att han avskyr det lika mycket som mig, ibland är det bättre att bara låta det vara, låsas som om allt fortfarande var bra.

Del 9

 

Tom

 

Gustav blir förbannad och ledsen på allt och alla och världen i allmänhet och sparkar sönder en hel hyllsektion, eller ja, lyckas i alla fall få den att kollapsa, med duschkrämer, så vi ger upp handlandet och smiter i stället, och så påstår folk att det är jag som har aggressionsproblem!

 

Fast rätt kul var det, stannar inte fören vi är nästan ett kvarter bort, får luta mig mot husväggen, har lite svårt att andas. Gustav står med händerna mot knäna, flämtar rätt bra han med.

 

”Vi borde börja träna eller nått” han flinar brett då han säger det, han var rätt vältränad innan, är inte tjock eller nått nu heller, men konditionen är tydligen lika kass som min.

 

Skrattar bara åt honom, knuffar till honom så han håller på att vingla ut i gatan, träning?! Det finns väl ändå gränser! Eller ja, klart jag går till gymmet ibland, ett par gånger i veckan till och med, men det är rätt långt mellan att lyfta tyngder och fjanta runt och jogga, sånt är för mesar och Georg.

 

Bilen står kvar på parkeringen utanför affären, känns lite pinsamt att gå tillbaks, tycker tydligen Gustav med, han går med händerna djupt nedkörda i byxfickorna ett par meter bakom mig, försöker se lite lagom snäll och oskyldig ut. Med andra ord, han ser ut som om han gjort något, får till och med en polisbil att sakta in när den kör förbi, är sällan ens jag lyckas med, lite imponerad blir man allt.

 

”Du, vi borde kanske vänta lite? Så de inte tror att vi försöker stjäla den eller nått?” Han nickar mot min bil, lutar sig mot biljettautomaten, har stannat på behörigt avstånd från bilen.

 

Ett äldre par håller på att lasta in i sin bil, tanten blänger surt, säger något åt sin man, kan inte höra vad, men kan ju ana. Nickar mot Gustav, mot paret, hade ju varit lite kul.

 

Och jodå, han är med på noterna, ler glatt och illvilligt, innan han sträcker på sig, lägger armen om min midja, lägger min arm om honom, gnider näsan mot hans hår, han ler fånigt och falskt mot mig. Kan känna hur kärringen stirrar på mig, detta var nog ännu värre hon trott.

Drar Gustav i armen, stannar högst tre meter från paret, kärringen stirrar lika ilsket ännu, men mannen verkar tappat intresset, eller så tycker han att hans fru är lite pinsam, ser hur han går runt bilen, öppnar dörren, säger något om att åka.

 

Gustav lägger armen om min nacke, trycker hela sin kropp emot min, läpparna mot min hals.

”Fan, du gör mig så jävla kåt!”

”Mm, vill du hem först eller räcker det med en snabbis på toa?” har lite svårt att hålla mig för skratt, vågar inte se på paret, hade brustit direkt.

Men Gustav har inga sådana problem, ser på dem över min axel, hans röst mörk och lite hes

”Varför inte här? Vi har inget att skämmas över, lite publik brukar du väl inte ha några problem med?”

Fast det har tydligen kärringen och hennes man, helt plötsligt får de väldigt brått, lite synd, det här började ju bli riktigt kul.

 

Och någon mer publik finns inte så vi struntar i att låsas stjäla min bil, hade varit lite kul annars, man har liksom inte roligare än man gör sig.

 

Klockan är bara kvart i tolv då vi kommer hem, frågar inte om han vill följa med upp, vet jag att han vill.

 

Hänger upp lakanet och täcket över badkaret, får tvätta dem mer ordentligt en annan gång, känner mig plötsligt så trött, huvudvärken på väg tillbaks, lindrades rätt bra av tabletterna i början, men nu värkar de har slutat att fungera helt.

 

”Mer spartanskt än vanligt” han nickar mot min säng, kan bara hålla med, orkar inte göra något åt det just nu, slänger mig på rygg i sängen, den gungar till, låter lite misstänkt, borde köpa en ny, fattar inte varför jag fortfarande sover i den här, stod i mormor och morfars gästrum innan, är ju inte så att jag inte har råd med en ny. En skön, stor, lite lyxigare variant.

 

Gustav är tydligen inne på samma ide, ser lite oroad ut av ljuden den ger i från sig då han brer ut filen han hämtat i vardagsrummet, slätar till den lite innan han lägger sig bredvid mig.

 

Blundar, skulle kunna somna nu, vill sova, borde väl sätta mobilen på väckning eller nått, och när sjutton slutar Aurora? Borde ha lite bättre koll på det, borde ha lite bättre koll på det mesta. Och någon mat har vi inte hemma, alltså inget hon kan ta som mellan mål, skit också. Borde kanske fira mig själv lite också, fast det känns rätt meningslöst, är ingen som bryr sig ändå. Allra minst jag.

 

”Du, har en grej åt dig... alltså, ingen present eller så, bara en grej du borde få tillbaks.”

 

Nickar, har absolut ingen aning om vad han pratar om, bryr mig inte riktigt heller, är skönt att bara ligga så här, kommer antagligen att överleva även denna gång. Tror jag. Om jag bara får ligga ner en stund till.

 

”Tom....” hans röst lite konstig, tjock, ansträngd, ledsen.

Vet inte riktigt vad han tänkt säga, om han ens hade tänkt säga något mer, han tystnar bara, suckar.

Vänder mig om på sidan, är lite svårt att öppna ögonen, lyckas på andra försöket.

 

Hans ögon lite blanka, ser så otroligt ledsen ut.

 

”Du, kom...” fast det är jag som flyttar på mig, lägger mig närmare honom, armen om hans midja. Långsamt vänder han på huvudet, ser på mig, länge. Vet inte alls vad han tänker, vad han känner. Så suckar han, vänder sig mot mig helt, lägger sin arm om mig, hans fingrar i mitt hår, lutar pannan mot mitt bröst.

 

”Du vet, det är bara så jäkla ensamt, så fruktansvärt ensamt.....”

 

Håller om honom lite hårdare, ja, visst fan är det.

 

Gustav flyttar ännu lite närmare, tycker sin kropp mot min, lägger mitt ben över hans, blundar. Är så skönt att ha honom så, ligga så nära, känna hur hans bröstkorg rör sig när han andas, hans hjärta som slår nära mitt.

Vi säger inget mer, ligger bara så, tätt, tätt tillsammans.

 

Sover inte så länge, är någon illasinnad typ som får för sig att ringa redan vid ett, har ingen aning om vem, känner inte för att svara, stapplar ut i köket, har börjat regna igen, hatar regn, borde det inte finnas någon yttre gräns för hur mycket det kan regna på en dag? Okej, vet att det inte finns, att detta är intet mot monsun regn och sån skit, men ändå? Lite synd tycker jag allt att jag får tycka om mig själv när det regnar så här.

 

”Du har inget kaffe heller”

Nickar, skakar på huvudet, ja, det är slut, nej jag har inget, fan, hur man än svarar på ett sådant påstående blir det ju fel.

 

Han skrattar åt mig, vilar pannan mot min axel, kramar om mig, lägger armen om honom, lutar huvudet mot hans, hans hår är mjukt och luktar schampo, vill inte ens fundera över vad mitt luktar.

”Tack. ”
”Mm, ” gnider näsan mot det, tycker om hans hår, är lite konstigt, både blont, lockigt när det får bli lite längre, men ändå rätt grovt, borde det ju inte vara.

 

”Behöver bara få hålla lite i nån ibland.....”

Nickar, ja, vem fan behöver inte det? Vet hur han känner, hur ensam han är. Hur ensam jag är, klart vi behöver det ibland, få sova tillsammans, hålla om någon annan vuxen en stund, finns en tröst i det, något väldigt tryggt i att få vara någon som honom nära.

 

Fast sedan måste han iväg, måste tydligen rädda sina barn från amerikanskan, hon är inte riktigt klok, något av det mer skrämmande jag vet, och i trappan möter han Aurora, hon vinkar glatt, frågar om han kommer sen, eller om vi skall till Bill, han fyller ju år? Fan också, trodde inte hon hade koll på det, slipper nog inte undan min födelsedag i år heller.

 

”Har du handlat?” Hon väntar inte på svar, släpper ryggsäcken mitt på hall golvet på väg mot kylskåpet, rynkar ogillande på näsan då hon öppnat den.

 

”Jaha, då får det väl bli pommes fritt, eller har du något bättre förslag? Och så måste du hämta Issi, du vet det va?” Hon lägger huvudet på sned då hon ser på mig, ser både sötare och ofarligare ut än vad hon egentligen är, ett lurigt barn det där.

 

”Mm, jo, fast det var väl inte fören sen? Halv tre eller nått?” hittar lite mynt i fickorna på byxorna jag knölade in under sängen, fan vad de luktar, och fan vad jag mår illa, sätter mig på golvet med ryggen mot sängkanten.

 

Behöver tvätta fönstren, som så mycket annat, fast rätt fint är här ändå, spartanskt så det förslår, har inte gjort i ordning så mycket mer än golven, men jag tycker om det, de nakna tegelväggarna, den avskavda tapeten med de riktigt gamla lagren under, tycker om atmosfären här, känns rätt mycket hemma ändå. Trotts lukten.

 

”Hur mycket behöver du? Till pommes fritten? Räcker det med två €?” Räcker fram mynten mot barnet, men hon skakar bara på huvudet, sätter sig på tvären i mitt knä, lägger armarna runt min hals.

 

”Äh, vi tar nått sen, när Issi kommer, för du har inte gjort någon tårta eller nått sånt va? Vi kanske kan köpa det då, när vi åker hem?”

 

Gnider näsan mot hennes dreadlocks, hon är lite som mig när det gäller dem, skall mycket till innan hon klipper av dem.

 

”mm, om du vill, kanske en med marsipan?” Hon nickar, trasslar sig ur mitt grepp, hennes hår guppar i otakt då hon skuttar ut till hallen, är tillbaks en sekund senare, släpper väskan med en duns bredvid mig innan hon åter sätter sig i mitt knä, drar till sig väskan.

 

”Den här, den fick vi i dag....” hon plockar fram en bok, är gul med röd rygg ”Mitt Tyskland” står det med stora svarta bokstäver på framsidan, en liten flagga under.

 

”Och det här, vill att du skall läsa för mig” Hon ser inte på mig, bläddrar koncentrerat, är något speciellt hon letar efter.

”Är det inte meningen att du skall läsa den själv då? Är det inte någon läxa eller nått?”

”Jo, men du får läsa först så läser jag sen.... Här!” Hon håller upp boken, lutar sig med ryggen mot mitt bröst.

 

Under Magdeburg står det, en hel sida om ”Tysklands största rockband genom tiderna”

”Men läs då, du måste läsa, det är ju om dig!”

 

Pussar henne på örat.

Tysklands största rockband genom tiderna, hur kunde det sluta så här?

Del 8

 

Georg

 

Bill är borta när jag vaknar, odjuret med, utgår från att det har någon form av samband.

Öppnar altandörren lite, är svalt i luften, fuktigt, har slutat att regna nu.

Får ta stöd mot fönsterbrädan då jag hostar, gör ont ut i ryggen, har hostat så mycket alldeles för länge nu. Går över lite fortare den här gången, blir inte lika illa som när jag kom.

 

Sätter på lite kaffe, undra om Markus kom ihåg paketet? Pratade med honom i går, om att hämta ut det åt mig, hoppas han kom ihåg det, har inte hunnit köpa något åt Bill, är väl inte en födelsedags present direkt, men det passar, tror han kommer se det så. Hoppas i alla fall, borde känna mig lite säkrare än så här, borde jag inte det? Fast det är kanske något man skall känna sig lite små nervös över, hade det varit alldeles självklart hade det varit fel nån stans.

 

Går in i sovrummet, ser ut som det brukar, här råder ett ständigt kaos, fast ett rätt hemtrevligt sådant. Och Bill har sovit på min sida av sängen, syns så tydligt, älskade gose giraff, är det så jobbigt att vara ensam?

 

Sätter mig på sängkanten, tar upp hans t-skirt från golvet, luktar lite på den, luktar lite lagom illa och väldigt mycket min Bill.

 

Hans skissmapp ligger på sängen, borde den inte, fast jag är nog inte helt rätt person att gnälla över att någon annan är slarvig, tar med mig den ut i köket, kaffet inte färdigt ännu, behöver nog en ny kaffebryggare snart, tar allt längre tid på sig, och den håller det inte varmt lika länge nu.

 

Viker upp den rutiga duken, är en av dem Bill fått från sin farmor, en typisk ”tant från landet duk”, tycker om sådant, ja, inte duken i sig, men att han försöker lite, gör sådant där som att lägga på dukar på bordet som egentligen inte alls är så där häftigt och snyggt och inne och rätt som det han ritar, men som på något vis visar en omtanke om det ställe man lever på, ett försök att göra sitt hem mer hemma.

 

Tar ut de den översta plastmappen, tack gode gud för datorer, de flesta fläckar går ju att redigera bort. Och här har tydligen Sam hjälpt till, har ritat något jag tror föreställer en brandbil, han är lite smått fixerad vid just brand och sopbilar just nu, på baksidan av en av Bills skisser.

Och på framsidan är det en mycket detaljerad bild av det mer barnförbjudna slaget, jaha ja, hm. Hoppas Sam har vett att hålla lite tyst om vissa detaljer i sin pappas jobb.

 

Det mesta Bill ritar är varliga kläder, så vanliga de nu kan vara då de är ritade av Bill, han har till och med ritat en del barnkläder av det mer exklusiva slaget, men sedan har han gjort ett par kollektioner av mer vuxen sort, och nu verkar han ha gått ett steg längre, de här skall nog inte visas i mer offentliga sammanhang, möjligtvis på privat modevisning på klubb med lite mer udda inriktning.

Fast i vårt sovrum hade det mesta funkat, absolut.

 

Hör både honom och odjuret ute i hallen, ser honom innan han sett mig, tar en stund att få av sig skorna, hans motorik är inte den bästa, vet att det är elakt men ibland är det rätt underhållande.

Och han är väldigt söt när han försöker, hans hår går nedanför axlarna nu, svart färgat med lite ljusare slingor i, inte vita som jag tycker är finast, det är tydligen helfel och fullkomligt otänkbart och dessutom är jag en idiot som inte ser sådant, men det här funkar det med, just nu står det åt alla håll, han kommer bli vansinnig då han får syn på det, fast just nu är det mig han ser, får honom att le, le med hela kroppen.

 

”Kom.” sträcker ut armen mot honom, hans leende blir om möjligt ännu bredare, försiktigt sätter han ner kartongen på bordet, sätter sig, lika försiktigt, ner i mitt knä, hans näsa mot min hals, känns varm och mjuk och väldigt mycket min.

 

”du... den modevisningen de här visas på... den kommer inte vara barn tillåten va?” nickar mot den översta, den minst vågade av hans skisser. Han drar med fingret över min underläpp, en liten huvudskakning till svar, tar tag om hans hand, ger fingret en liten, liten puss.

 

”Fast du får väldigt, väldigt gärna ha en mer privat visning bara för mig, tror en del av dem kräver en levande modell för att komma helt till sin rätt”

 

Han plutar med underläppen, lossas bli sur, blåser honom lite i nacken, ger den en liten puss, får honom att dra upp axlarna, låta lite konstigt, ett halvkvävt fnitter.

Håller om honom lite hårdare, fan vad jag har saknat honom!

 

”Grattis på födelsedagen, älskling, ledsen att jag inte hunnit köpa nått åt dig, fast du nöjer dig kanske med en ”upplevelse” ?”

 

Han grimaserar lite, ser ut som om han försöker säga nej. Så lägger han huvudet på sned, ser på mig lite från sidan.

 

”Nu?”

Lutar pannan mot hans axel, gnider näsan mot hans nyckel ben, älskar hans doft, älskar precis hela honom.

 

”Mm, kanske... lite försiktigt?”

 

”Säkert? Du orkar?” Hans hand under min haka, ser allvarligt på mig.

Nickar, ja, eller nej, klart jag inte gör, orkar inte ett skit, har feber och hostar lungorna ur mig med inte allt för jämna mellan rum, men hur fan kan man avstå från något sådant, låta bli någon som Bill?

 

Han ler, reser sig, tar min hand, en nick mot sovrummet, stannar till, håller om mina axlar då jag hostar, försöker att inte hosta på honom, fast han verkar inte bry sig, liknar mest Bambis mamma, rädd och rådjursögd. Och fullkomligt oemotståndlig, försöker le mot honom mellan tårarna och hostattackerna, går väl inte så där jätte bra, fast han ler tillbaks, lite vemodigt, skrämt.

 

”Det är inget farligt, det fixar sig, lite hosta bara” Nickar uppmuntrande åt honom, ler falsk, han ler lika falskt tillbaks, vet att han har väldigt nära till tårarna, fan, vill inte att han skall va ledsen, vill inte att han skall gråta, inte över mig, inte för min skull.

 

Fast sedan får han något annat att tänka på, hela sängen är full av det som uppstår då man släpper lös ett långhårigt, vattenpöls älskande odjur utan att torka det först, är riktigt underhållande att se Bill fara runt och mumla osammanhängande svordomar över sin lilla bäbis, som, om jag inte hör helt fel, han just nu funderar på att fritera levande i olja innan han gör en pälsmössa av det som blir kvar, medan han röjer upp, var en jäklar tur att jag räddade hans skisser innan.

 

Fast Bills röj teknik lämnar en del övrigt att önska, efter diverse runt fnattande tar han helt enkelt tag om lakanet, viker upp det över alla kuddar, täcken, böcker, papper, kläder och leksaker som samlats i vår säng, viker ihop det otympliga knytet en gång till och släpper på golvet i det stora skåpet, med lite milt våld lyckas han pressa igen dörrarna.

 

Hans leende då han vänder sig mot mig är obetalbart, uj vad nöjd han är med sig själv just nu. Så falnar det, får en rätt dräpande blick innan han öppnar skåpet igen och börjar lösgöra kuddarna från sina örngott. Japp, de är inte helt fel att ha.

 

Lägger mig på rygg i sängen, blundar, är bäst att bara låta honom hållas och hoppas att han kommer ihåg vad det var vi skulle göra.

 

Måste ha somnat en stund igen, vaknar av att jag får en hel hög av nästan torra täcken och kuddar över mig.

 

”Vaken?” Bill viker ner det översta av täckena, huvudet på sned.

 

Och jodå, om jag inte var det så blir jag, han har lyckats byta om också, eller snarare, ta av sig.

Det ända han har på sig är mina absoluta favorit stövlar, de svarta med snörning upp till knäna, de han hade på Comet 2008. Förutom det inget alls, absolut ingenting, om man inte räknar piercingarna i bröstvårtan och naveln, så fin så, är en i mitt tycke mycket väl vald klädsel, kunde inte bli så mycket bättre än så här.

 

Sätter mig halvt upp, Bill som en stor katt på alla fyra över mig.

 

”Fast var det inte du som fyller år, du som behöver lite uppvaktning?”, lägger ena handen om hans nacke, stryker den andra tummen mot ringen i hans bröstvårta.

Han ler, skakar på huvudet, lutar sig ner, ger min näsa en liten puss.

 

”Nä, du är hemma, är min present.”

Jo, är väl det, hade inte önskat mig något annat om det var jag som fyllde år.

 

”Så, vad skall vi hitta på med dig då?” tar tag om hans knä, han förstår, sätter sig grensle över mitt skrev, fötterna på var sida om mitt bröst, tar stöd med händerna bakom sig, lutar sig lite bakåt, ser på mig med halvslutna ögon.

 

Känner över hans stövel, gillar när han inte har något under, inga byxor eller annat i vägen, när jag kan känna konturen av hans ben och muskler genom lädret. Han lägger huvudet lite på sned, väntar, är ändå han som fyller år.

 

”hm, vad har vi här då?” killar honom lite i knävecket, får honom att hoppa högt, sparka mig i sidan, svära till.

 

Försöker sätta mig bättre upp men får inte riktigt luft, tar stöd mot madrassen, lutar mig över kanten, hostar, försöker sluta, men det hakar liksom upp sig, känns som om det rinner i lungorna, som om de var fyllda med vätska, känner Bills arm om min axel, hur han håller i mig, om mig, hindrar mig från att falla i golvet då armen viker sig.

 

”du, jag är ledsen... men det här funkar nog inget vidare?”

 

Han skakar bara på huvudet, klappar mig försiktigt över ryggen, ser att hur han verkligen får kämpa emot tårarna.

 

Sätter mig upp, drar honom till mig.

”Du, det fixar sig, är inte så illa som det låter, men ja... det blir nog lite väl bra?”

 

Han torkar sig under näsan med baksidan av handen, nickar, ser både hjälplös och jäkligt sexig ut där han sitter naken i sina stövlar. Lägger handen om hans kind, får ett litet leende, en mjuk kyss tillbaks. Nej, vi får ta det här en annan dag.

 

Fast det håller tydligen inte Bill med om, är åter bestämd och lite lagom handlings kraftig, knäpper upp mina byxor,

 

”Du, vänta,” men han tar bort mina händer, skakar på huvudet, nej, här är det tydligen inte läge för diskussioner.

 

Försiktigt drar han av både dem och kalsongerna, trycker vänligt men bestämt ner mig på rygg, ändrar sig, tar tag om min nacke, lyfter upp mig, stoppar in ett par kuddar, blir rätt knöligt, men ok, är lättare att andas så.

 

”Och så blunda”. Han låter väldigt nöjd, själv har jag inte så väldigt mycket att invända.

Fast tjuvkika får jag tydligen inte, han räcker bara ut tungan åt mig då han kommer på mig, hämtar en scarf samtidigt som han tar fram kondomer, med tanke på antalet verkar han lite väl optimistisk, men tja, man vet ju aldrig och glid medel.

Så sätter han sig åter grensle över mig, biter sig i läppen.

 

”Tänker du vara snäll?”

Är inte helt säker på vilket svar som är bäst, fast nej, just nu orkar jag nog inte var allt för stygg, nickar.

 

”Bra!” Han låter nöjd, var tydligen helt rätt svar, blundar då han knyter scarfen över mina ögon. Blir inte helt mörkt, mer ljus brunt, kan se hans skugga då han rör sig framför fönstret, men inte mer än så. Är rätt skönt att bara ligga så, låta han få ta hand om det hela, och Bill verkar uppskatta det, är nästan de viktigaste, att han njuter av det och mår bra, är hans dag, för mig är det alltid hans dag.

 

Kan bara hoppas han känner det samma, börjar nästan bli lite nervös, att planera brukar inte funka så bra med Bill, alltid kommer något i mellan, just när man tror man tänkt på allt hittar han på något han aldrig gjort förut. Fast omväxlande, det är det.

 

Fast det får jag fundera över en annan dag, så fort jag känner hur topparna av hans hår stryker mot insidan av mitt lår är det kört, finns inte en chans att jag skulle kunna fundera över något annat, kan nästan höra honom le när han lägger kinden mot min ljumske, känner hans varma andedräkt mot min kuk, hans lite kalla fingertoppar mot insidan av mitt lår, strax följt av hans tunga, håret kittlar mot min mage, vet att han gör det för att retas, fan ta honom, kan liksom inte putta bort honom heller.

 

Fast han är snäll, mycket snäll till och med, lite för snäll. Kramar om lakanet med fingrarna, stönar högt, har svårt att ligga still när jag känner hans tunga mot min öppning, hans tungspetts inne i mig, hur han vickar in staven, tar tag om hans hår med ena handen, vill både dra bort honom och trycka honom närmare mig, blir på gränsen till outhärdligt skönt tillsammans med hans fingrar om min pung, upp om min kuk, svär till när han försiktigt drar med nageln över ollonet, ner i skåran,

”Bill, … fan ta dig...” svider, gör ont. Och så jäkla skönt.

Hör honom bara skratta, känner hans händer om mina knän, hur han lutar sig över mig, kysser min mage, mitt bröst.

 

Och så det där jäkligt irriterande ljudet då han öppnar kondomförpackningen. Tycker fortfarande, efter alla dessa år, att det är en av de största stämnings dödarna. Samtidigt är det det som får mig att slappna av, vetskapen om att han kommit ihåg, att inget av det vi gör kan skada honom, att jag inte skadar honom, behöver den, behöver veta säkert för att kunna njuta av det fullt ut.

 

Hans läppar intill mina, andas in i min mun, så nära att de snuddar vid varandra då han talar,

”Älskar dig”

 

Känner hur han sätter sig upp, hans lår in under mina, hans händer om mina knän, och så den där först lite svidande, tryckande känslan som så snabbt förbyts i ren och skär njutning när han tränger in i mig.

Han rör sig långsamt, hans hand om mig lika så, nästan försiktigt, som om han var rädd att göra illa mig, behöver hosta igen, men fan, nej, inte nu, vill inte, orkar inte, försöker låta bli, bara fokusera på hans rörelser i mig, hur han rör sig ut och in ur mig, på hans fingrar som långsamt smeker ända nedifrån och upp, hur han stannar till, låter pekfingret glida över toppen, och så ner i gen, långsamma, kontrollerade rörelser.

 

Är så jäkla skönt, håller om hans höfter, är lite rundare än innan, lite mer fyllning i hela han, lite starkare, älskar det, älskar honom.

 

Kan inte andas, får inte luft, men skit samma, dör jag nu gör jag det i alla fall lycklig.

Kanske förstår han, tror nästan det, ändrar plötsligt tempo, teknik, stöter hårdare in i mig, snabbare, ändrar vinkeln, hänger inte riktigt med, blir nästan överraskad själv när orgasmen kommer, utlösningen sekunder senare, känner hur det blir blött på min mage, känner värmen inuti mig, vet att han också kom, och så hans varma kropp mot min, hur hela han blir mjuk och trött och ganska kladdig då han kryper upp över mig, rullar ihop sig in till min sida, petar bort ögonbindeln med ett par fingrar, luggas lite när han drar av den helt.

 

Så rynkar han på näsan, böjer sig över sängkanten, tar upp en av mina t-shirtar, vad den nu fortfarande gör på golvet sex veckor efter jag blev inlagd, och torkar med en mycket nöjd min av oss båda innan han släpper tillbaks den och drar upp ett av täckena om oss.

Knäppgök, älskar honom ändå, eller kanske just därför.

 

Lägger mig tillrätta på sidan, blir med ens lättare att andas igen, lägger armen om honom, han med näsan i min armhåla, så som det skall vara, så där som vi gör.

 

Känner mig så trött, så tung i kroppen. Fast lite intressant var det, måste vara första gången vi kom samtidigt, eller ja, som han varade lika länge som mig, frågan är vem av oss som förändrats?

 

 

Sätter mig upp, lite för hastigt, när jag hör ytterdörren gå upp, är mycket nära att välta ner Bill ur sängen, han sätter sig lika yrvaket upp han, drar med ett litet pip till sig täcket och trycker mot bröstet, hans hår står åt alla håll och stövlarna, han somnade vist med dem på, sticker ut under kanten, fast just det vekar han inte det minsta bekymrad över.

 

Drar till mig det andra täcket, tror varken Sam eller Markus kommer dö omedelbart av att ha sett mig naken.

 

Sam står med huvudet på sned, stövlar och regnjacka har han visst glömt att ta av,i dörr öppningen, ser lite fundersam ut.

 

”Man får inte ha skor i sängen” är allt han säger innan han vänder sig om och försvinner iväg mot sitt rum. Jaha, så mycket välkomnande fick jag tydligen.

 

Fast Markus flinar,

”Hämtade ditt paket, lägger det på köksbordet,”

”haft det trevligt?” kan han inte låta bli att tillägga, hans försök till oskyldig uppsyn går inte hem alls, Bill, som antagit en högröd färg, fnyser bara på näsan innan han reser sig upp, lindar täcket ännu hårdare om sig innan han utan att så mycket som bevärdiga Markus med en blick försvinner ut mot hallen och badrummet.

 

”Kul att se dig hemma, trodde Bill kanske hade glömt, försökte ringa, men var ingen som svarade, tänkte det var bäst att köra hem honom?”

Nickar bara, borde tacka mer ordentligt, är en jäkla tur att sådana som han finns när vi tydligen inte har någon koll alls själva, fast det får bli en annan gång, när jag inte är så fruktansvärt trött och har lite kläder på mig.

 

Hör honom prata med Bill, kanske var det till Sams rum han försvann innan,

Sveper morgonrocken runt mig, hör hur duschen går i gång i samma ögonblick som ytter dörren stängs.

 

Sätter mig vid köksbordet, paketet ligger i en liten påse, borde lägga undan den så Bill inte ser, tror han kanske kan gissa annars. Kan tydligen Sam, glatt studsar han fram med sin godisstrut i ena handen, drar åt sig påsen innan han kryper upp i mitt knä.

”Jag tror jag vet vad det är!” Han ler stort upp mot mig, kramar om honom lite, tänker inte berätta om han har rätt eller inte.

”Och titta, jag fick godis! Vi fick massa godis allihopa. Tycker det är en jätte bra skola.”

”Mm, godis är gott”, håller fram handen, med viss vånda väljer han två bitar och ger mig, tror det är en förälders lott, att äta upp godiset ens barn inte gillar.

Så sneglar han på mig, det ljusa håret har blivit lite längre medan jag var borta, kanske har jag också förändrats, han ser ut att fundera över något.

Fast det var tydligen mer mina aktiviteter än mitt utseende som gav honom huvudbry;

 

”du vet att ni inte kan få några bäbisar va? Så det är liksom ingen ide att ni försöker?”

Gnuggar näsan mot hans hår, så det hade han tydligen koll på, skit unge. En del saker verkar inte undgå någon.

”Blir du ledsen nu?” Han låter lite orolig, vrider sig halvt om, klappar mig på kinden.

”Nä, vet att det inte blir några bäbisar med din pappa.”

”Nä,” suckar han, ” fast ni kan ju alltid prova om ni vill.... man vet ju liksom aldrig.”

”Nej, man vet ju inte. ” Känner inte riktigt för att gå närmare in på hur vårt samliv ser ut och varför, tror han att barnalstrande är själva huvudpoängen får han gärna fortsätta med det ett tag till.

”Fast det är ju en himla tur att ni har mig” han säger det konstaterande, kan inte vara lätt att ha så korkade pappor, och jo, visst fasiken är det en himla tur att vi har honom.

Del 7

 

Gustav

 

Behöver inte vänta så länge, hoppar högt då han kommer, både för att det var så plötsligt och för hur han ser ut, har blivit så mager, så liten, är nästan lika klen som Bill nu, eller ja, det är han nog, även om hans kropps form är en helt annan, till och med hans händer är tunna och knotiga, finns liksom inget kvar.

Mer än hans leende, hans jäkligt mordbila humor och intensiva blick, finns något där, har alltid funnits, han har förmåga att se saker, vete inte riktigt hur man skall beskriva det, men han och Bill har det gemensamt, de kan liksom se någon, få ögonkontakt med en person i ett helt hav av människor, få just den de ser på känna sig utvald och speciell just då.

 

Är just så Georg ser på mig nu, som om han bryr sig, som om han skulle kunna förstå, som om han var mer orolig för hur jag mår än för sin egen del.

Gör det bara ännu värre, borde skärpa mig, få ihop livet igen, borde sluta tycka så jäkla synd om mig själv hela tiden.

 

”Kommer du med upp en stund?” Hans hand på min axel, den där blicken, det där leendet.

”Nej, det är okej, skall ...”

vet inte riktigt hur jag skall fortsätta, nickar bara åt Toms håll, längtar efter honom, är dit jag skall nu, hos honom jag kan slappna av lite, känner att jag behöver det nu, behöver komma bort lite från alla tankar, all sjukdom och död en stund.

 

Lägger armen om Georgs axlar, klappar om honom lite, känner benen i axeln och ryggen genom jackan, blir nästan rädd att han skall gå sönder om jag klappar för hårt.

”Och Bill vill nog ha dig i fred, han har längtat...”

Får honom att skratta till, skaka på huvudet.

”Har han varit jobbig?”

”Njä, lite.... äh, du vet hur han är.”

Är rätt mycket en lögn, tror han vet det med.

 

I början ringde Bill konstant, varannan timme, ibland oftare, dygnet runt, ibland riktigt förvirrad, i bland bara ledsen, två besök på psykakuten hann vi också med, är väl en av de få bra sakerna med att han varit där så mycket och så länge, de känner honom, vet vad som behövs, hur de skall bemöta honom. Vet inte jag, inte Tom heller, Tom nog mer vilse än mig.

 

Sedan flyttade han och Sam hit ett tag, de var först hos Simone och Gordon, men det funkade inte, blev så långt att åka för Sam med så det blev hit i stället, barnen tyckte det var jätte kul och Bill trivdes nog rätt bra han med, fast det funkade inte i längden heller, provade att bo med honom hemma hos honom, men det gick inte det heller, Bill verkar bli ännu ledsnare då han är hemma utan Georg, tillslut fick Sam bo hos oss i nästan en vecka och Bill hemma hos Riitva och Bengt tillsammans med Tom, innan han lugnade ner sig lite och flyttade hem med Sam igen, dårhuset när det är som allra bäst med andra ord.

 

”Men jag ringer i dig i kväll, okej?”

Nickar, lyfter fram hans väska från baksätet.
”Visst, får se hur det blir med Tom, han skulle visst ha tjejerna över natten”

Tror han förstår vad jag menar, finns, tyvärr, bara ett sätt det kan sluta på, i smärre katastrof, är jag rädd.

 

 

Han är inte hemma då jag kommer, porten öppen, skall egentligen vara låst men det har den aldrig varit då jag kommit, har egentligen en extra nyckel, men det känns fel att använda den, sätter mig i trappan och väntar.

 

Undra hur det gick i morse, om han kom i väg?

Skulle vara hos Sugar halv sju i morse, med tanke på hur han måste ha mått känns det inte speciellt troligt, tyvärr.

 

Hon och Philip skall i väg på någon konferens resa, kommer hem i morgon, borde inte vara något större problem, tjejerna är ändå åtta år gamla, även om det kan vara lite krångligt med Issi ibland, fast det borde han väl ha lärt sig nu? Är tyvärr inte helt säker, Tom kan vara mer än lovligt tjurskallig ibland, vill han inte lära sig så går det inte, vill han är han en av de intelligentaste och mest snabblärda personer jag någonsin träffat.

Tyvärr vill han inget som på något vis skulle gå att koppla till Philip.

 

Visst, gillar inte honom heller, han har nog alla negativa egenskaper, yttre som inre, som jag kan komma på. Han driver en advokat firma tillsammans med sin farbror och kusin, samtidigt som han jobbar halvtid med diverse ideellt arbete, ger råd till hjälporganisationer och lite sådant där, lite av en lokal hjälte. Låter ju bra, ser bra ut, men han gör det bara då han syns själv, när han får tala om hur godhjärtad och storsint han är, och gärna bli fotograferad så han får visa upp hur snygg han är också.

 

Tror inte han bryr sig så mycket om Aurora och Issi heller, de verkar mer fungera som accessoarer, att ha två mörkhyade flickor, den ena handikappad, vars pappa är en oansvarig halv alkoholist och gammal musiker som styvdöttrar, att ha tagit sig an dessa små barn som bara måste, enligt sådana som han, växa upp till fullblods ligister om han inte griper in, gör ju honom till en ännu godare och finare människa. Dessutom är de i alla fall halvkändisar, ännu mer ljus på honom.

 

Nej, nu är jag elak, riktigt så cynisk är han nog inte, mer korkad, lika blond inuti som utan på. Förstår faktiskt inte vad Sugar ser i honom, har träffat honom ett antal gånger nu, tyvärr tycker jag bara allt sämre om honom.

 

 

 

Han säger inget när han kommer, nickar bara ut mot bilen, förstår, går efter, vi behöver inte prata så mycket alla gånger, och ibland, som nu, när det är lite tyngre än annars, då är det rätt skönt med en vän som både ser och förstår.

 

Åker och handlar, vet att han har slut på i princip allt, misstänker att jag har bättre koll på vad han har hemma och vad han inte har än han själv, har sällan sätt honom så bakfull som nu, är ett under om han fick i väg sina döttrar till skolan, eller ja, det måste han väl fått, annars skulle han haft med dem. Och orsaken till firandet verkar han ha glömt helt. Knuffar lite på honom, påminner om dagens datum, men nej, han ser ändå ut som det förvirrade fån han ibland är. Tar närmare en halvtimme innan polletten ramlar ner.

 

”Men har ingen sagt nått, Simone eller nån?”

Han skakar på huvudet, försiktigt, lyfter ner ett sex pack med öl, tvekar ett ögonblick innan han tar ett till.

”Nä, ligger väl inte så där jätte högt upp på hennes favorit lista heller....”

Nickar, vet inte riktigt vad jag skall säga, har svårt att vänja mig vid det, tvillingarna var verkligen hennes små ögonstenar långt efter de borde ha slutat att vara det, Bill är det fortfarande, men det hände något när Tom kom tillbaks, tror inte hon kan förlåta honom, tror inte ens hon vill, trodde det skulle bli bättre med tiden men det har snarare blivit värre, kan gå månader utan att de ens pratar med varandra.

Tom sörjer det, vet att han saknar henne något fruktansvärt, vet att Simone saknade honom lika mycket hon innan, förut, när han var borta. Även om hon aldrig ens nämnde honom, var bara Gordon som gjorde, var han som såg hur mycket hon faktiskt sörjde sitt barn.

Men nu, när han är hemma, när han faktiskt försöker bete sig som folk, eller ja, så mycket en Kaulitz nu kan göra det, när han har jobb, lägenhet, börjar få en bra relation till sina döttrar, Sam är fortfarande svårt misstänksam, då vill hon inte. Förstår det faktiskt inte.

Är övertygad om att Tom inte gör det heller.

 

”Fast David har vist skickat ett SMS,” Han tar emot flingpaketet jag sträcker honom, stoppar ner mobilen i ficka,

”Skall göra en grej med honom, eller ja, vi skall skriva en sak ihop, tänkte det kunde bli kul...”

Nickar, han berättade om det i går kväll, fast det är nog inte mycket han minns från igår.

”Och pappa brukar skicka ett kort, tror han ringer sen...” Han ser lite fundersam ut, ser ner på ölen i kundvagnen, suckar, börjar gå tillbaks.

 

”Hur var det med honom nu?” Ser på mig då han ställer tillbaks ölen, tror vi fått vad vi behöver för några veckor fram över båda två. Han ser min min,

”Ja, vill inte dricka något när tjejerna är där... och så...”

han låter lite tveksam på slutet, lite som när han var liten och det viktigaste av allt var att få vara så cool att jag och Georg skulle vilja vara med honom, skrattar bara åt honom, klappar honom över ryggen.

 

”Var väl så där, han hostar rätt illa, har gått ner ännu mer nu.” Tom nickar igen, biter sig i läppen, vet att han lyssnar även om han försöker se ut att koncentrera sig på duschkrämerna, vet vad det är han egentligen undrar, vilken fråga det är han vill ha svar på.

 

”Han fick ju komma hem, så så illa kan det väl inte vara?”

Han nickar igen, blinkar, rynkar lite på näsan, försöker le.

”Nä, de hade väl inte skickat hem honom om det var riktigt illa, inte bara så där? Inte till någon som Bill?”

 

Vet vad han tänker på, förstår hur han menar. Men det var ju inte så, visste när Sophie kom hem att det snart var över, att hon skulle dö hemma, var det hon ville, det jag ville.

Är inte så med Georg, är inte därför han kommer hem nu, han kommer bli bra igen, må bättre, han bara måste, får inget annat.

 

”Nej, de hade de inte, klart de inte hade. ” hör hur min egen röst brister, vill inte, fan hatar detta, orkar inte mer nu, orkar inte vara ledsen, orkar inte gråta, orkar inte med Toms sorg, orkar ju för helvete inte ens med min egen! Sparkar till hyllan duschkrämerna står på.

 

Trodde den satt fast lite bättre, var fast skruvad i väggen eller nått sånt. Var den inte.

Hela hyllplanet liksom viker sig nedåt innan det med ett litet knäpp lossnar från väggen, rycket då den gör det får hyllan ovan att hoppa ur sina hållare, braket då den faller ner på hyllan under klart större än det första lilla knäppen.

 

Tysta står vi och ser på medan flaskorna med duschkrämer, schampon och balsam glider ner på golvet och blandar sig med sörjan från dem som krossats under hyllorna.

 

”Oj.”

det är allt Tom säger, Kan bara instämma. Oj.

 

Mer känner än ser att han sneglar på mig, sneglar tillbaks, känner hur det rycker i mungiporna, borde antagligen skämmas, gör jag inte. Gör inte Tom heller, vänder sig bara mot mig, munnen i en mycket märklig krök, ser att han verkligen kämpar emot, fast tillslut går det inte, inte för mig heller, skrattar så jag gråter, lutar huvudet mot hans axel, han lutar sig mot min, står mer armarna om honom mitt på det hala golvet och skrattar tills jag tappar andan, tills Tom tillslut sträcker på sig, släpper taget om mig, torkar sig med baksidan av handen under ögonen, en nick mot golvet.

”Det luktar i alla fall gott!”
Och jo, det kan jag ju hålla med om.

 

Fast jag tror vi får handla någon annanstans, detta kan bli en aning pinsamt, Tom verkar hålla med, med armen om mina axlar, min om hans midja, vandrar vi ut ur affären, han vänder sig bara om och vinkar när vi går förbi vakten, kan inte låta bli att ge honom en släng puss, såg så härligt sur ut.

 

Och sedan springer vi. Inte för att vi måste, inte för att vi gjort något så där jätte fel, egentligen. Mest för att vi kan, för att vi fortfarande är unga, starka.

För att vi vill och för att vi faktiskt kan.

Del 6

 

Bill

 

Han är där då jag vaknar, är han som väcker mig, stryker över mitt hår, ler och är bara så underbar som bara han kan vara.

Hade velat säga det, att han fyller hela min kropp med nått varmt och bubblande, att han med bara ett leende, en blick kan få mig att känns mig som en 12 årig flicka igen.

Eller ja, det där med 12 åring i gen, inte flicka, är jag inte. Och nu blev det lite fel igen, men skit samma, han är hemma och med honom hos mig blir allt så mycket bättre, så mycket lättare, och jo, nu mins jag, var två jag skulle hämta Sam!

 

Säger det också, eller ja, ”Två”, men jag tror han förstår ändå, Georg brukar alltid förstå, med honom blir allt rätt på något vis.

Alltid, till slut. Även om det kan ta många år ibland.

 

Flyttar upp lite i soffan, sträcker ut armarna, han förstår, kryper upp, lägger sitt huvud mot mitt bröst, låter mig stoppa om oss lite med filten.

Känner hans fingrar över min sida, in under min tröja, får det att gå små härliga rysningar ner efter min rygg, ut i mitt skrev.

Fast han är trött, så otroligt trött, tvinnar in fingrarna i hans hår, pussar honom lite, allt sådant får vänta.

 

Borde jobba lite, fortsätta med skisserna nu innan Sam kommer hem igen, men vill inte riktigt, vill bara ligga så med honom hos mig, var så länge sedan sist.

Har varit så ensamt, måste få träffa honom, ha honom hos mig, räcker inte med att bara prata i telefon. Hatar att vara ensam, är det som skrämmer mig mest, att bli ensam kvar. Och så är det just det jag skall bli, kommer att bli.

Torkar mig lite på tröjärmen, ingen ide att gråta över det nu, har gråtit så mycket över det redan, och nu är det ju bra igen, nu är han hemma, nu är han min ännu ett tag.

 

Fast han är mager, har blivit så liten. Innan var det han som var stor och stark och orkade vad som helst, nu känns han mer kantig än tung i min famn, hans hud har fått en lite konstig, matt, blek ton, ser så gammal ut, som om han var mycket mer än 30.

 

När hände det? När blev han så gammal och så liten? Har inte hänt nu, även om det blivit mycket tydligare nu när han var sjuk. Hur länge var han på sjukhuset? Är inte riktigt säker, är den första september i dag.

 

Är något med det. Med just den första september. Sam börjar skolan den första september. Men det är något mer, kommer inte på riktigt vad, får fråga sedan, Georg vet, han vet alltid.

 

 

Det har slutat att regna då jag vaknar, är lite blött på bröstet, blir alltid så när han ligger på min mage, känner mig alldeles svettig efter ryggen, blir lite varmt att ligga så.

Lyckas krångla mig ut utan att väcka honom, tror han behöver sova.

 

Och bäbisen, ja, jag kallar honom för det, är faktiskt min hund, fast jag säger det inte högt, tänker det bara, och om Georg får kalla honom Odjuret så får jag faktiskt kalla honom bäbisen, behöver en bäbis, nu när Sam är så stor. Och går i skolan.

Trycker med fingrarna mot ögat, nej, inte gråta mer, blir så dumt då, och det är inget att gråta för, man skall bli äldre, barn skall bli stora. Är liksom det som är meningen, att de skall växa upp och flytta hemifrån och få egna familjer och jobb och så dör Georg och så blir jag alldeles ensam.

 

Sjunker ner på hall golvet, får hela knät fullt av svansviftande hund, begraver ansiktet i hans päls, är skönt att hålla i något när man gråter. Men nej, så här kan jag inte sitta, måste skärpa mig, måste göra rätt, och en promenad med hunden går bra utan någon vakt, riktigt så illa är det inte, inte när det bara är jag.

 

Är skönt att komma ut, luften så där klar och lätt att andas just när det regnat, fast bäbisen vill rulla sig i var ända vattenpöl han ser, går bara bort till hörnet, är kanske 100 meter, men det räcker, hunden är alldeles genomvåt. Finns ett litet bageri där, ett sådant där gammaldags med en liten stentrappa upp till en grönmålad trädörr med glasfönster i, egentligen får man inte ta med hundar dit in, men hon som äger det säger inget om jag tar med mig honom, vi känner varandra lite grand, fast jag kommer inte ihåg vad hon heter. Hon har säkert sagt det, men jag är inget bra på att komma ihåg saker, måste höra det många gånger innan det fastnar, och det känns så fånigt att fråga nu, när vi känt varandra så länge.

 

Hon ser upp, ler då dörrklockan plingar till.

”Men hej, väntade faktiskt på dig. Har han kommit hem nu?”

 

Ler, nickar, försöker att inte prata så mycket, är inte lika mycket som kan bli fel då.

”Har lagt undan de här till er, för Sam är väl i skolan nu?”

 

Nickar igen, är inte riktigt säker på vad hon pratar om, vad det är hon lagt undan och varför, men hon brukar ha rätt.

 

”Så, var det något mer du vill ha, du skall kanske ha gäster eller så?” Hon sätter ner den lilla kartongen bredvid kassaparten, torkar händerna på en handduk medan hon väntar på mitt svar.

 

Tänker efter, är något jag missat nu, absolut, vet bara inte vad. Skakar på huvudet, nej, gäster tror jag inte vi skall ha, inga jag känner till i alla fall, och Georg hade nog sagt något om han bjudit in någon. Kanske han gjorde? Glömmer så lätt.

 

Fast hon verkar nöjd med mitt svar, ler igen.

”Nej, det är kanske inte någon bra ide, nu när han varit så dålig, ni får väl fira bättre någon annan gång”, hon sträcker kartongen mot mig, men skall jag inte betala? Letar efter plånboken i jack fickan, men hon skakar bara på huvudet,

 

”Nej, nej, inte skall du betala, så, behöver du hjälp med dörren?” Hon är redan på väg ut från disken, håller upp dörren åt mig, nickar bara, ler lite, jo, behöver nog lite hjälp, är svårt med hunden som bara drar och med kartongen i den andra.

 

Han är vaken då jag kommer tillbaks, sitter på en stol vid köks bordet, luktar kaffe i hela köket, tror det är han som satt på det, mins inte riktigt, hoppas det är det, att inte jag satt på och glömt och gått i från, vill inte att han skall tro att jag inte klarar det själv, att han skall vara orolig när jag är ensam med Sam, vill att han skall känna att han kan lita på mig.

 

Fast han ser glad ut, har plockat fram mina skisser, tror jag vet vilka han tittar på, hans min säger det mesta, sätter ner kartongen på bordet, är två bakelser i den, två rosa med små silverkulor på, vet inte vad de heter men de är goda, de vet jag i alla fall.

 

”Kom” han sträcker ut armen mot mig, drar mig till sig, ner i sitt knä. Sätter mig försiktigt, är rädd att göra illa honom, att han inte skall orka, att jag skall vara för tung för honom nu, men han bara ler, gnider näsan mot min hals.

 

”du... den modevisningen de här visas på... den kommer inte vara barn tillåten va?”

Drar med fingret över hans under läpp, skakar på huvudet, nej, är inget för barn direkt.

Han skrattar åt mig, ger mitt pekfinger en liten puss.

 

”Fast du får väldigt, väldigt gärna ha en mer privat visning bara för mig, tror en del av dem kräver en levande modell för att komma helt till sin rätt”

Fy på honom, vet precis vad han tänker, försöker se lite förorättad ut, men det går inte så bra, ännu sämre då han blåser mig i nacken, ger den en liten puss.

 

”Grattis på födelsedagen, älskling, ledsen att jag inte hunnit köpa nått åt dig, fast du nöjer dig kanske med en ”upplevelse” ?”

Fan ta honom, så där gör man bara inte, får mig att rysa och fnittra på en och samma gång.

 

Och ja, så var det ju, fyller år i dag!

 

Så, nu är jag igång igen, jätte ledsen för detta långa hopp, skall försöka bättra mig, men lovar inget. Mer än att ficen inte kommer att överges, den kommere bli skriven oavsett hur lång tid det tar!

Del 5

 

Tom

 

Får en släng puss och ett litet förmanings tal av Aurora då jag släpper av henne utanför skolgården, ser henne försvinna in genom grindarna, vända sig om på trappan, vinka en sista gång innan hon försvinner in. Hem lär hon ta sig själv, alltid något.

 

”Jaha, och så var det du då” nickar lite uppmuntrande mot Issi. Hon ser bara storögt på mig, var svårt att få fast henne i bilstolen, är en special gjord, som passar just hennes behov, hon behöver väldigt mycket störning främst i vänster sidan. Tog nog gott och väl en kvart att få fast åbäket i bilen, hennes systers glad tillrop och instruktioner till trotts. Eller ja, kanske delvis på grund ut av dem.

Att sedan få fast Issi i den var ännu värre, ibland är hon smidig som ett kylskåp, ungefär lika svårt som att slå knut på en järnstång. Vet att hon inte kan rå för det själv, ibland är hon bara väldigt stel och spänd. För det mesta.

Och jag är dum och oerfaren och för tjurskallig för att lyssna på någon annan, annars hade jag väl i alla fall haft ett hum om hur man skall göra för att lösa det, som det är nu vågar jag knappt ta i henne då hon är sådan, är så rädd att hon skall få kramp, eller gå av eller nått.

Fick hon en gång, kramp alltså, inte något märkligt benbrott, när vi var och badade med Gustav och Georg, de visste precis vad de skulle göra, var gränsen går, vad de kan lösa själv och när det är dags att ringa efter ambulans. Själv stod jag bara där som den idiot jag är och hade ingen aning alls. Trotts att det är mitt barn. Trotts att jag ändå haft ett par år på mig att lära mig, trotts att det var länge sedan jag kom hem. Säger tyvärr en hel del om mig, är jag rädd.

 

Särskolan ligger på andra sidan av skolbyggnaderna, finns ingen ingång från skolgården utan vi får åka runt i stället.

Lyckas i alla fall få loss henne ur stolen på första försöket, hon känns mjukare och lättare nu, lutar sig mot min axel, vänster handen som alltid knuten uppe vid axeln. Får upp hennes väska på axeln, killar henne lite i sidan. Får henne att rycka till, vrida lite på sig, känner hur hon skrattar mot min hals.

Fan vad jag älskar henne, älskar det här, visst, är mycket som är jobbigt också, är nästan alltid henne jag oroar mig för, har gråtit mer än jag orkar tänka på över det som hände, i mina absolut mörkaste stunder har jag önskat att hon inte överlevt, trott att det varit bättre för henne.

Och ändå, hon är absolut den som oftast får mig att le. Blir förbannad då folk gullar med handikappade, när de pratar om hur häftiga och fascinerande de är och annat jäkla trams, Ingen vill vara sjuk, ingen vill vara skadad, alla föräldrar vill ha ett friskt barn, det är väl ändå självklart?

Men nu är det ju inte så det är, och Issi är inte sin skada, är inte det jag tycker om hos henne, är hennes personlighet, den där lilla tjejen hon var innan, hon finns ju kvar där hela tiden, är hon som får mig att le. Pussar henne på pannan innan vi går bort mot ingången.

Ibland tror jag nästan att det faktiskt kan bli bra.

 

Fast skolor lär jag aldrig vänja mig vid, finns någon slags inbyggd olust känsla i dem redan från början, en speciell lukt, en atomsvär som jag instinktivt ogillar. Lite som en korsning mellan sjukhus och fängelse.

Och hit skall även jag tvinga mina barn den dag de inser att fröken är idiot och att de aldrig kommer lära sig något vetigt där ändå. Fast än så länge verkar de båda, konstigt nog, tycka att skolan är skit kul. Konstiga barn det där.

 

”Åh, men kommer ni nu, jag ringde innan men...” mannen tystnar, ser från Issi till mig, tillbaks till Issi. ”Jaha ja, det är du som är Issis pappa?” låter mer som ett påstående än en fråga, känner kanske igen mig, är rätt ofta folk gör. Alla känner apan, apan känner ingen.

 

”Ja, det blev lite rörigt i morse, hennes mamma skulle i väg och ja...” vet inte riktigt vad jag skall säga, ljuga ihop något inför Issi känns inte helt okej, dessutom finns alltid risken att hon avslöjar mig, är klart smartare än vad de flesta verkar tro, kan hon tjäna något på det drar hon sig inte en sekund för lite utpressning. Lite lik sin mamma ibland.

Märkligt ändå, Aurora är läbbigt lik sin farbror, Issi har fått både sin mammas eftertänksamhet och temperament, är lugn, snäll, mild är kanske ett bra ord? För det mesta. Och läskigt argsint när hon har orsak att vara det.

 

”Ja, vi vill ju att man ringer innan om man tänker lämna barnen senare, men du har kanske inte så god insyn i hur det fungerar här.” han har en lite annan, mycket otrevligare, ton nu, kan höra tillägget han inte säger högt ”så som i allt annat som rör dina barn”, men ok, visst, lek viktig om du vill, du vet ändå inte ett jäkla skit om mig och mina barn.

 

Visst, burkar inte träffa dem varje dag, brukar inte följa med till sjukhus och skolor, är skit kass på att laga mat åt dem, har inte tvättat deras kläder sedan de fyllde ett och allt annat sådant som sådana som han och alla andra kärringar (japp, kärring är inget könsbundet begrepp, och så mycket man är det där ändå inte.) anser viktigt, som gör dem till bättre människor och bättre föräldrar än mig.

 

Men jag älskar mina barn. Jag skulle kunna göra vad fan som helst för dem. För dem alla.

Och mina flickor känner jag, vet allt om dem som är viktigt att veta, vet vilka deras vänner är, vad de brukar leka, vilka böcker de vill att jag skall läsa för dem, vad de vill bli då de blir stora och jag vet om var ända mardröm de drömt sedan jag kom hem.

C gillar det inte, att Aurora ringer till mig när hon drömt något dumt, oavsett tid på dygnet, gav tillslut henne en mobil, en C inte har koll på, klart hon måste få ringa mig när fan hon vill! Skit i att Phiiiiiliiip i gillar att hon ringer folk halv tre på morgonen, är inte hans dotter, inte han som skall trösta min tjej.

 

Svarar honom inte, ler bara lite lagom nedlåtande och falskt, hoppas idioten inser att det är just det jag gör, hans min är en aning tvetydig.

 

Hade tänkt tillägga något för att riktigt få honom att förstå vad jag egentligen tycker om honom, men blir avbruten av en riktig lärare, en sådan där som ser ut som lärare skall, av rätt kön och i femtioårsåldern med stort leende, uppsatt hår och fotriktiga skor.

 

Med moderligt leende och fast hand lotsar hon oss, hittar Issis stol åt henne och rätt klassrum och sedan är det hej och hejdå och puss och allt sådant innan jag tillslut slipper ut från detta skräckens näste. Eller ja, nästan. Visst, det ser fint ut, med glad färger och stora fönster och sån skit, men en skola är alltid en skola, det bara är så. Och sådana bör undvikas. Issi behöver jag dessutom hämta, halv tre tydligen, undra om det är före eller efter Aurora kommit hem? Ännu en plump i mitt pappa protokoll, detta går inte allt för bra.

 

Och hemma sitter Gustav och väntar, så som alla dagar, så som alltid.

Nickar bara mot bilen, tyst följer han efter, är inte fören vi kommit halvvägs genom handlingen, märkligt nog har han bättre koll på vad jag behöver än vad jag har själv, kommer i alla fall ihåg duschtvål. Och tvätt medel. Och nått man tvättar golven med, ser smått giftigt ut men borde väl i alla fall få bort den värsta spy lukten.

Är i alla fall inte fören då han lite försynt, Gustav har blivit en rätt tystlåten man sedan Sophie dog, tystlåten och arg, och väldigt närhets törstande, han står helt enkelt inte ut med att vara ensam, så fort barnen är i väg någonstans och han inte jobbar är han hos mig, och jobbar gör han inte så mycket längre, påpekar att det är den första september, måste sett mer förvirrad ut än varligt, får honom i alla fall att skratta.

 

”Ja, du fyller år, du vet, födelse dag?”

 

skakar på huvudet, nej, men fan, hade jag helt glömt, men då måste det väl varit det vi firade i går, som om ännu ett år vore något att fira.

Får en klapp på axeln, ett skratt och en huvudskakning från Gustav.

 

”Ibland undrar jag vem som är mest förvirrad av dig och din bror.”

”Och, ” tillägger han, ” nej, det är inte ok att utnyttja hans virrighet för egna syften, så som att inbilla honom att han redan blivit uppvaktad eller nått annat elakt.”

 

Ibland är det jobbigt med vänner som känner en lite för bra.

Del 4

 

Viker ihop tröjan, lägger den överst i väskan. Stoppar ner antecknings boken, några pennor i ytter facket.

Tar upp tröjan igen, blir knäpp på det, ena stunden fryser jag så jag nästan skakar, i nästa är allt för varmt. Undra om det är så det känns att komma i klimakteriet? Är i alla fall så det känns att vara sjuk.  Fast frisk nog för att åka hem.

 

Ser mig om, tror jag fått med allt, är bara sjukhus grejer det som finns kvar i rummet, ändå känns det nästan som mitt, är drygt en månad, knappt sex veckor, jag bott här nu. Den här omgången. Kommer att bli fler, kommer att bli många fler.

 

Brukar få samma rum, ifall det är ledigt. Inte för att det egentligen spelar någon roll, men jag tycker om omtänksamheten i det. Är det första till vänster då man kommer in på avdelningen, det ända med egen utgång till terrassen och den lilla lekplatsen. Är väl delvis det de tänker på, brukar vara den ända med små barn här.

 

Drar ur mobilladdaren ur kontakten, är i det närmaste expert på att glömma den, hade glömt den nu med om inte mobilen legat på laddning. Tittar på dess klocka. Reser mig, dags för det sista samtalet. För den här omgången.

 

 

Dörren till hans kontor öppen, ger ändå dörrkarmen en lite knack innan jag går in. Han ser upp, ler, en titt mot datorskärmen innan han med handen visar mot stolen jag redan dragit ut för att sätta mig i.

”Så, då är du på väg hem nu då.” Han ler. Finns nått där i hans leende, vemod kanske? Han vet lika väl som jag att det är långt ifrån sista gången. Långt i från första gången med. Vet lika väl han hur detta kommer att sluta. Tyvärr.

 

”Mm.” sätter mig, hostar. Försöker hålla andan, börjar jag väl hosta är det rätt svårt att sluta.

”Här” han lägger handen på min axel, räcker mig glaset med vatten, märkte inte ens när han reste sig, känner mig lite yr. Trött.

 

”Är du helt säker på att du inte skall stanna ett par dagar till? Vila lite?” ”kan du absolut behöva efter det här?” tillägger han, ser på mig lite från sidan.

Skakar på huvudet, sätter ner glaset på skrivbordet framför mig.

 

”Nej, är illa nog att jag missat Sams skolstart, vill inte missa mer, och det funkar inte i längden, med Bill, han blir så...” Vet inte riktigt vad jag skall säga, hur jag skall uttrycka det, skakar bara på huvudet. Han ser bekymrat på mig, vet vad han tänker, vet vad han tänker säga. Vill inte höra det, har hört det förr, vet att han har rätt men inte fan gör det något lättare för det.

 

”Om du inte tror han klarar det nu, har du funderat mer över hur det blir sedan? Du vet att det finns hjälp att få...” han tystnar, vet vad jag känner och tycker, vet lika väl som han att han är tvungen att säga det, att det vore fel att inte påminna, inte ta upp det igen.

Men nej, fan heller, vill inte prata om det, vill inte ha någon jäkla hjälp, vill ha ett liv. Mitt liv, vårt liv. Har absolut inga som hälst planer på att sluta leva det innan det verkligen är över.

 

Han suckar, gör någon notering på datorn.

”Har du fått återbesöks tider?” Nickar, japp, massor, sex stycken på två veckor, kommer knappt hinna hem innan det är dags att åka hit igen. Nästan.

”Recepten?” Nickar igen, ja, det med, Bill har löst ut dem åt mig, skall undvika affärer, undvika att träffa folk, är han som får ta hand om sådant nu.

”Blir du hämtad eller skall vi beställa en taxi?” Han ser lite prövande, nickar, jo, blir hämtad, och fan ta honom. Han är bra, han tillhör de där som faktiskt lyssnar på vad man säger, som kommer ihåg, har rätt bra koll på min bekantskaps kräts, vilka som är viktiga i mitt liv.

”Jo, alltså, ja, blir hämtad.” ”Av Gustav”, tillägger jag, vet att det var det han undrade över, vem i mitt rätt röriga liv som både är frisk och nykter nog för att hämta mig.

 

Har varit jobbigt för Gustav med, eller ja, han och Tom har väl inte helt positiv inverkan på varandra, då allt är bra har de det, men när det inte är det, när livet är riktigt ordentligt skit så drar de snarare ner varandra ännu mer, tror ingen av dem hade druckit på det viset om de var själva, eller ja, vet ju det, att de inte gör det i sin ensamhet, framför allt inte Gustav.

Men med Tom, om barnen inte är hemma, då är det rätt kört. Har försökt prata med honom om det, men han vill inte lyssna, tror inte han bryr sig heller.

Och egentligen, vem fan är jag att döma? Är rätt långt i från ett missbruk. Får väl mer ses som ett destruktivt beteende eller så, tror de har det rätt bra under kontroll.

Hoppas jag i alla fall.

 

Och har de inte det så tar faan dem, någon i denna förbaskade skit värld måste fungera som den skall, någon av oss fyra måste hålla i hop den här cirkusen, och jag är den ända med giltigt skäl att inte göra det. Ligger liksom lite i sakens natur, en del grejer fixar man inte som död. Och dö kommer jag göra, snarare förr än senare. Tyvärr.

 

Denna sommar har varit hemsk, har aldrig mått så dåligt så länge och så ofta som nu. Är inne på mitt fjärde medicin byte det här året, om man inte räknar de sex tilläggs mediciner jag fått, plus all skit mot de mer normala sjukdomarna jag drabbats av. Som lunginflammation.

 

Hatar att ligga på sjukhus, avskyr att inte ha någon kontroll över vad som händer alls, vill inte lägga över allt ansvar på Bill, det funkar liksom inte, blir alltid någon annan, mamma eller Jörg eller Tom eller någon annan mer eller mindre oskyldig som får ta det. Hatar att stå i skuld till folk, känna att jag måste vara snäll och tacksam för allt de gjort för mig.

 

Väntade in i det längsta, var efter lite drygt två veckor det inte gick längre som jag kom hit. Vilket givetvis var jäkligt dumt gjort av mig, hade jag fått medicin redan efter några dagar hade det antagligen inte blivit så illa och jag hade sluppit sex veckor på infektionen. Men vem fan orkar vara eftertänksam och klok jämt? Hatar sjukhus, undviker dem i möjligaste mån. Och nu skall jag hem. Äntligen.

 

Hade velat åka i går eller förrgår, hade velat vara med på Sams skolstart, känns så stort. Han känns så stor, skola, det är liksom på riktigt nu. Vet att jag inte hade kunnat det även om jag varit hemma, skolor, fulla med små snoriga barn är det absolut sista jag skall utsätta mig för. Skulle väl vara dagis som var värre då. Men ändå. Hade velat finnas där ändå, varit en del av hans nervositet och Bills irrande, kan inte låta bli att le när jag tänker på det, vilken morgon de måste haft. Lite synd att missa så god underhållning.

 

Får en plastmapp med kopior av de senaste delarna av min journal, är bra att ha, speciellt om vi åker någonstans, tror inte jag hade klarat av att redogöra för min medicinering i detalj för någon, känns tryggare att ha det ned skrivet, i fall att det skulle behövas.

 

Det gnisslar då jag går, är sådant golv i korridoren, går inte i hop med mina skor. Drar dem lite hårdare emot, går att få ett nästan jämt, gnisslande ljud om jag hasar lite, ekot gör sitt till för att jämna ut det.  Någon från labbet öppnar dörren, blänger surt, misstänker att det hörs rätt bra in dit. Ger den, är inte helt säker på könet, en slängkyss över axeln, var tydligen inte uppskattat, men skit samma, lite kul måste man få ha i bland.

 

Om man la i hop alla korridorer jag gått genom på det här sättet, med min väska över axeln på väg någon annan stans, på alla hotel, alla arenor, alla skolor och sjukhus, undra hur många mil det skulle bli? Ett par varv runt jorden kanske? Eller inte, men jag gillar tanken.

 

Det regnar ute, borde stanna i entrén, vänta på honom där, men skit samma, orkar inte tänka på det jämt, går inte att enbart fokusera på att undvika saker, måste få leva lite också, och det är lättare att andas ute, hatar sjukhusluften, är så torr, hade jag inte hosta då jag kom hade jag fått det av att vara där, får jag jämt.

 

Hinner inte ta upp mobilen innan jag får syn på bilen, ser honom sitta lutad mot bildörren, fingrarna som rör sig över instrument brädan och ratten, undra om han ens är medveten om det själv, detta konstanta trummande?

 

”Hej, väntat länge?”

Han hoppar högt, stirrar på mig som om jag återuppstått från de döda då jag öppnar bildörren, slänger in väskan i baksätet innan jag sätter mig.

Tar flera sekunder innan han kan svara, trycker med handen över sitt bröst, kan inte låta bli att skratta åt honom.

”Sov du eller?”

Han skakar bara på huvudet, vrider om bil nyckeln,

”Nä, men fan vad du skräms!” ”Som om du inte gjort det så det räcker redan” tillägger han, mer som ett mummel, kanske inte riktigt meningen att jag skall höra.

 

Och jo, vet att han varit rädd, lyckades skrämma upp de flesta rätt ordentligt när jag blev sjuk, tycker kanske de borde vänja sig. Å andra sidan gör man kanske inte det när man vet att någon gång kommer bli den sista, bara inte vilken? Vet inte själv. Undra om man känner det på sig, om man vet själv?

 

”Tror du vet själv? När det är dags alltså? Att dö?”

Om blickar kunde döda hade det absolut varit dags nu, var kanske lite fel sak att säga, är ett lite känsligt samtalsämne, lite extra känsligt för Gustav.

 

”Förlåt, du, det var dumt, tänkte mig inte riktigt för?”

Han nickar bara, svänger av ner mot kanalen, är nästan framme nu.

 

”Du, hur är det? Egentligen?” Lägger handen på hans arm, får honom att se bort, slå av tändningen, luta sig mot bildörren.  

Sitter tyst, låter handen ligga kvar. Är något som förändrats, när allt är bra är allt som det skall, Gustav precis den han alltid varit. Men när det inte är det, när livet är mer skit än vanligt och framför allt när han är ledsen är det det inte. Är sällan jag sett honom gråta efter Sophies död, vet att han gör det, men han vill inte ha mig där då.

Är kanske barnsligt, men det sårar lite.

 

Var alltid han och jag innan, han har stöttat mig i så mycket, så länge, hade velat göra det samma för honom. Men han kan bara inte, vi har pratat om det, många gånger, när det inte är så jobbigt, när det inte gör så ont, då funkar det, då kan han förklara hur han känner, varför det är så svårt. Men inte nu, inte så här.

 

Vet att han pratar med Tom, att det är honom han vänder sig till när han inte orkar, är rätt övertygad om att det är dit han skall efter han lämnat av mig.

Önskar ändå att det hade varit mig.

 

”Kommer du med upp en stund?” gnuggar hans arm lite till, regnet tar ny fart, för höja rösten för att överrösta det.

”Nej, det är okej, skall ...” han gör en nickning åt kanalen, tror inte det är riktigt dit han skall, men okej, förstår hur han menar. Så ler han, lägger armen om min rygg, klappar lite. ”och Bill vill nog ha dig i fred, han har längtat...” skrattar till, han behöver inte förklara vad han menar.

”Har han varit jobbig?” 

”Njä, lite.... äh, du vet hur han är.” han säger det med ett skratt, skakar på huvudet åt min sämre hälfts infall. Förstår honom, vet precis vad han menar, Bill på egen hand kan bli lite väl intressant i bland.

”Men jag ringer i dig i kväll, okej?” Han nickar igen, lyfter fram min väska. 

”Visst, får se hur det blir med Tom, han skulle visst ha tjejerna över natten” hans leende säger ungefär hur han tror det kommer sluta, ingen snäll vän det där alla gånger. Men ärlig.

 

Höjer handen till vinkning när han kör ut från parkerings fickan, lyckas få upp porten på första försöket, den krånglar ibland när det är fuktigt ute.

 

Är tyst i lägenheten då jag öppnar dörren, bara det lurviga odjuret som kommer och hälsar, inte så bara i och för sig.

Släpper väskan innan för dörren, orkar inte ta hand om det just nu, känner mig plötsligt så trött.

 

Får ta stöd mot dörrposten in till köket när jag hostar, försöker slappna av, gör bara ont om jag spänner mig, går inget vidare, hostar så jag nästan tappar andan. Lutar mig över diskbänken, dricker direkt från kranen, hjälper lite.

 

Var fan har han lagt inhalatorn? Fick en utskriven, hade en annan på sjukhuset, gillar inte det heller, men behöver det, känns som om jag håller på att kvävas, det dunkar i öronen, i ögonen, värker i bröstet, hjälper inte att hosta. Lyckas välta ner ett antal burkar i vasken innan jag får tag i den, sjunker ner på golvet med ryggen mot skåpsluckan.

 

Andas in. Andas ut.

Jo, nu funkar det. Känner mig lite yr när jag reser mig upp, stoppar ner inhalatorn i fickan, lär behöva den fler gånger. Men var fan tog Bill vägen? Trodde han skulle vara hemma nu.

 

Hittar honom hopkrupen i soffan med en av mina t-shirts över huvudet, tja, varför inte?

Sätter mig försiktigt ner, vill inte väcka honom, viker ner tröjan, vill se hans ansikte, stryker honom lite försiktigt över håret, är så där mjukt som bara hans och Sams blir, vete sjutton vad de gör med det, men lent är det.

 

Får honom att rynka ihop näsan, gäspa stort innan han öppnar ögonen. Så får han syn på mig, får honom att le, får hela honom att skina upp, flytta bort från mig, sträcker armarna mot mig. Kryper upp över honom, lägger mig med huvudet mot hans bröst, han tvinnar in fingrarna i mitt hår, lyckas dra upp filten om oss.

Blundar, drar in hans doft, mitt öra mot hans hjärta.

 

”Två.” är allt han säger, men han låter mycket nöjd, så det blev nog rätt, är nog som det skall.

Sticker in handen under hans tröja, känner konturen av hans revben under mina fingrar, hans inte helt ointresserade kuk mot min mage.

Men nej, får bli någon annan gång, vill bara ligga så här.

Alldeles stilla, bara vara hans en liten, liten stund. Vara hemma.

Del 3

 

”...och lågtrycket som bildats över Spanien kommer under kvällen och natten nå upp över...”

 

Sätter mig upp, ryggen värker, benen värker, huvudet värker, ögonen klibbar ihop, kläderna fuktiga av svett, klibbar fast mot kroppen.

Gäspar, kilar mig i nacken, hittar fjärkontrollen på golvet nedanför soffan. 

Snubblar till då jag reser mig upp, benen alldeles stela, försöker sträcka på mig.

 

Lyckades somna på soffan. Igen. Har blivit en dålig vana.

Å andra sidan sover jag inget bra någon annanstans heller.

Eller jo. Men inte hemma, inte på natten.

 

Kollar klockan på mikron, kvart över sex, borde hinna duscha innan de vaknar.

Drar av mig tröjan, jeansen. Inser för sent att jag glömde kalsongerna, drar av dem med, låter de ligga kvar som en blöt hög i duschen, orkar inte bry mig, är ingen annan heller som gör, ingen som kommer göra, kan lika gärna låta dem ligga.

 

Plockar upp dem, vrider ur dem, hänger upp dem över handdukstorken, inget blir bättre av att de ligger där heller.

 

Sätter på kaffe, kommer i håg vattnet, har inte glömt det en ända gång. Önskar nästan jag gjorde det, att just det blev som innan, bara en sådan där liten skit sak, ett irritationsmoment i vardagen, att det var som det borde. Saknar sådant, små irritationsmoment, små gräl. Alla de där små, små sakerna som gjorde oss till oss.

 

”Pappa?”  Noelia står i dörren in till köket, gnider sig i ögat med baksidan av handen, täcket i den andra, hennes mörka hår står åt alla håll, den vit blommiga pyjamasen klibbar efter hennes ben, känner lukten ända hit.

 

Lägger handen på henens huvud, vänder henne om, ingen ide att kommentera det ens, bara in i duschen med henne, av med pyjamas, hämta lakan och bäddmadrass, av med påslakanet, får ta det i två omgångar, blir för mycket med allt i en maskin.

 

Händer inte varje natt, inte varje vecka ens, har blivit bättre, men långt i från bra, började också i vintras, innan kissade hon aldrig på sig på natten. Borde kanske prata med någon om det, någon på barnavårdcentralen eller nått sånt, men jag orkar inte riktigt, är inget jätte problem.

 

Och jag är lite rädd för att göra saker värre. Hon mår ju bra för det mesta, är en glad tjej, livet funkar bra för hennes del, är bara ibland, eller ja, någon gång om dan, ofta när hon vaknar på natten, eller om hon slagit sig eller är trött som hon är ledsen.

 

Vet ju att det är så barn funkar, att det kommer och går, att de sällan stannar kvar i det som är jobbigt, men kan återkomma till det hur många gånger som hälst. Är som det skall, inget fel i det. Och det har blivit bättre, är ju inte lika ofta nu.

 

 

Lukas mest sur, hans morgonhumör är allt annat än trevligt, är ingen större ide att prata med honom ens, är inte mycket att göra åt, är sådan han är helt enkelt, han behöver lite tid att vakna på, få lite frukost, få upp blodsockret, sedan är han världens goaste. Men inte innan dess. Och inte alltid mot sin syster.

 

De sitter vid köksbordet då jag kommer tillbaks, Noelia naken, Lukas i pyjamas, ligger med huvudet mot sin arm, vilar den mot bordskivan, dinglar med benet. Argt.

 

”Du, ta på trosor och tröja först”

Nickar åt Noelia, häller upp kaffe, tar fram skålar ur skåpet.

”Nää, det är myyyysigt att va naken!”

Hon ställer sig upp på stolen, putar med sin lilla mage, klappar på den, kan inte låta bli att le, fattar inte det riktigt, varför hon tycker så illa om kläder. Eller jo, lite, är också rätt varm av mig, tycker det är helt okej att hon går i kjol och shorts fram till jul.

 

”Vill du ha frukost får du klä på dig, inga naken rumpor i maten”

försöker se lite strängt på henne, hon bara ler, klappar sig själv i ändan innan hon hoppar ner. ”och tvätta händerna!” vet inte om hon lyssnar, skattar gör hon i alla fall, far i väg ut i hallen.

 

”Piss unge.”

Kommenterar det inte, är ingen ide, han håller bara på så när han är trött och hungrig. Inte för att det ursäktar allt, men lite. Och jag tror inte hon hörde det.

 

Sätter fram yoghurt och flingor, Lukas drar till sig paketet, blänger arg på mig, välter ner halva socker skålen över flingorna, äter dem utan något till.

 

Hjälper Noelia att ta fram lite kläder, eller ja, kompletterar det hon tagit fram, har dragit på sig en ljusblå, glittrig gymnastik dräkt och blommiga shorts till, ger henne ett par knästrumpor, en långarmad tröja. Ser ut genom köksfönstret, regnet vräker ner.

 

”Lukas, har du tagit fram nått att ha på dig? Tänkte du kunde ha de ljusa byxorna?”

Ler mot honom, händerna i byxfickorna, detta med kläder och Lukas kan vara ett rätt känsligt kapitel ibland, märkligt nog. Men han nickar bara, ser upp på köks klockan.

”mm,  men Logans mamma kommer sen, hon skall köra oss?”

han ser lite prövande, nästan lite skrämt på mig.

Sätter mig på stolen bredvid honom, räddar yoghurten från Noelia, hon har dålig koll på när det är dags att sluta hälla,

”Men vill du inte att jag följer med? Tänkte lämna Noelia tidigare, tagit ledigt för att följa med dig?”

Men Lukas ser bara ner, vill inte riktigt se på mig, skakar lite på huvudet.

”Nä, men alltså, skall åka med Logan?”

Vet inte riktigt vad jag skall säga, har sett fram emot detta, eller nej, fasat lite inför det, men ändå, är hans första dag i skolan, nog borde det väl vara jag som följer honom dit? Samtidigt, är han som börjar, har ingen orsak att bli ledsen över det, borde vara han som får bestämma vem han åker dit med.

”Är du säker? Du vill inte att jag följer med dig då?”

Han skakar på huvudet. Ser snabbt upp, skakar en gång till,  innan han glider ner från stolen, tar med sin skål bort till diskbänken, klirrar till då han släpper den i diskhon.

”Men då kan jag ju hämta er båda? Både dig och Logan?”

”Nä, hon hämtar oss också”

han står med ryggen mot mig, halvvägs ut i hallen.

Blir plötsligt arg, så fan heller, nej, är mitt barn, är jag som skall vara där, vara med honom, tänker inte missa hans skolstart helt bara för nån jäkla Logan.

”Nej, det gör hon inte.”

Han ser på mig, lite skrämt, hör att jag menar allvar, nickar tyst innan han försvinner tillbaks in på sitt rum.

 

Känner mig riktigt barnslig, fånig som bryr mig så mycket om det, men ändå, det svider att han inte vill ha med mig.

 

Har just fått på Noelia regnkläderna, Lukas färdig och redo sedan länge, då det ringer på dörren.

Hinner inte riktigt samla mig innan Lukas öppnat och hela hallen blir full av Kate.

Har inget emot henne, egentligen, men hon är av den där typen som bjuder in sig själv, som fyller upp varje rum hon kommer in i till bristningsgränsen, som helt saknar känsla för när hon borde vara tyst och när man faktiskt inte vill ha hennes hjälp.

Kort sagt, hon införlivar var ända fördom jag har om kvinnor från amerikanska södern, att hon ser ut som en Barbie docka i rosa tränings overall och alltid har med sig något ”litet hon slängt ihop” dvs., någon form av hemlagad mat, så fort hon kommer förbi, och det är ofta, allt för ofta, gör inte saken bättre.

Dessutom är hon fast övertygad om att både jag och barnen kommer förtvina och dö om vi inte står under en kvinnas, det vill säga hennes, beskydd och omvårdnad.

Att bli granne med en änkling måste vara att betrakta som jackpott i hennes värld. Att hon är gift verkar inte bekomma henne det minsta, dessutom har hon minst tre likadana väninnor som har som hobby att tycka synd om mig och ”ta hand om” oss.

 

Vet inte riktigt hur det går till, men plötsligt har hon fått med sig båda mina barn, skall tydligen lämna Noelia på dagis, och så vill hon att vi kommer förbi och fikar då jag lämnar Logan, fick tydligen lov att hämta för henne i alla fall.

Kommer ihåg Lukas godis i alla fall, får honom att le brett, Kate att skratta, hade visst handlat åt honom med, man vet ju inte med mig, eller hur?

 

Lyckas inte riktigt undvika att bli kramad av hennes och så blir hallen tom och allt blir tyst och lugnt i gen. Måste skaffa en riktigt illsken hund eller nått sånt, orkar inte riktigt med hennes ömhets betygelser så här på morgonen.

 

Plockar undan i köket, lägger över den första maskinen tvätt i tumlaren, lägger in nästa omgång. Tar ännu en kopp kaffe, sätter mig på kanten till soffan. Nej, vill inte, orkar inte med det, hatar att vara hemma ensam, orkar inte med mig själv, att vara ensam med mig själv. Häller ut det sista av kaffet i vasken, drar ur sladden till kaffe bryggaren innan jag tar bil nycklarna, är nästan två timmar kvar tills jag skall vara där, men hellre sitter jag och väntar på parkeringen än här.

 

Var den tredje november som hon gjorde testet, eller ja, vi, hade misstänkt det ett tag, att hon kanske var gravid igen. Vi hade inte vågat testa innan, ingen av oss ville riktigt ta ut något i förskott, blev så glad. Så himla glad.

 

Var onsdagen efter som hon var på läkarkontroll, ytterligare två dagar till, en fredag av alla förbaskade veckodagar som vi fick det första beskedet, att det inte bara var ett barn som växte i hennes livmoder.

 

Helgen efter var hemsk, lämnade barnen hos mamma och pappa, behövde få vara ensam med henne, få fundera lite.

 

De ville att hon skulle göra abort, ville inte Sophie, givetvis ville hon inte det. Tror inte vi förstod just då, hur illa det var.

 

Hon blev inlagd på tisdagen, var kvar hela veckan för olika undersökningar, blev ändå en abort på fredagen, mins hur hon grät, hur ont det måste ha gjort. Hade nog börjat förstå då, men hon ville bara inte, vägrade inse hur det var.

 

Dröjde till den 28:de innan vi fick ett slutgiltigt besked, att det inte fanns så mycket att göra, eller rättare sagt inget alls. Hade börjat som livmodershals cancer, trodde dom, hade spritt sig för mycket för att de skulle kunna vara helt säkra. Fanns absolut inget, inget alls de kunde göra längre.

 

Insåg det sedan, att Sophie anat, nog ändå vetat att något var riktigt, riktigt fel.

Men inte velat ta tag i det, inte vågat ta reda på vad.

Hur hemskt måste inte det ha varit? Att inse att det kanske kunnat gå att undvika, att det inte hade behövt sluta så om hon bara gjort något?

 

Har varit så arg på henne, är fortfarande arg på henne, för bannad, förtvivlad, hatar henne ibland. Hur kunde hon göra så? Inget säga, bara vänta, inte tro att det var så farligt?

 

Samtidigt vet jag ju, förstår, känner henne bättre än hon kände sig själv, vet att hon var rädd, måste ha varit så hemskt, så skrämmande, klart att hon inte vågade, hade nog gjort som henne, hade inte heller vågat ta reda på sanningen, blundat och hoppats att jag haft fel.

 

Det gick så fort sedan, hon var hemma, trött, men hemma, vi firade Lukas fem års dag i vår säng, satt med armen om henne, höll om henne då han öppnade sina paket, var så glad då på förmiddagen. Hade snöat och hon var så trött, gick ut med barnen i trädgården, byggde en snö lyckta på gräset en bit utanför sovrumsfönstret, Lukas tände ett värme ljus i den, vinkade till henne genom fönstret. 

När vi kom in igen var hon död.

 

Hur kan det gå så snabbt? Tog mindre än en månad från vi fick beskedet tills hon var död. Hur kan det få vara så? Hann inte med, var så mycket jag hade velat säga, så mycket vi skulle ha gjort, så mycket vi hade planerat, skulle hinna med.

Och så bara dog hon. Bara så där.

 

Lutar kinden mot bilrutan, är nästan en halvtimme tills han kommer.

Gråter, skiter hur det ser ut, vet att han kommer att förstå.

Och det är skönt att gråta, att gråta när jag inte behöver bry mig om vem som ser, vem det skrämmer, vad barnen skall tänka.

Saknar henne, saknar henne något så fruktansvärt.

 

Del 2

 

Sam håller min hand.

Hårt, redan i hissen, har aldrig sett honom så nervös innan.

Och sällan så fin klädd.

 

Fattar inte detta riktigt, varför de har skoluniformer. Fast de är ganska fina, svarta byxor, svarta kavajer, vita skjortor, och när de är så små som Sam, ljust blå slipsar.

Och gummi stövlar, regnet vräker ner, håller hans blåa regn jacka i den andra handen, skolväskan håller han själv.

 

Har liksom inte funderat så mycket över det innan, det här med skola, hur det skall gå där, just privatskola, det känns så fel på något vis? Inte alls min grej.

Men tyvärr nödvändigt.

 

Allt var lugnt rätt länge, behövde inga vakter, kunde gå ut hur som hälst, visst, klart folk vet vem jag är, men det var inte så där hysteriskt, inte så mycket prat.

Vet inte riktigt varför det började igen, tidningarna skrev rätt mycket om oss, då i vintras, men varför, det förstår jag inte riktigt?

 

Sedan började jag jobba lite mer igen, på riktigt, var väl där det vände, började bli jobbigt. Fick skaffa nytt hem nummer, och sedan började hoten komma, av någon underlig anledning främst mot Sam. Var i juli det spårade ur helt, sedan ringde rektorn, sa att de inte kunde ta emot Sam i skolan, inte som det såg ut då, att de inte kunde ”garantera hans säkerhet”.

Som om de skulle ha nått val.

 

Blev arg, förbannad, är ju deras skyldighet, är inte Sams fel vilka föräldrar han har. Fast sedan kändes det ändå fel, att skicka honom till en skola där de inte vill ha honom. 

Lite märkligt ändå, den skola jag ville ha honom i ville inte ta emot honom, privat skolorna nästan slogs om honom, tror de ser det som någon form av reklam, att just mitt barn går där.

Och det funkade bäst med vakterna, är ingen jätte stor skola, säkerheten är rätt hög från början, lättare att övervaka. Skall vara två barn till på skolan som har egna livvakter. Tja, då får de i alla fall sällskap. Eller nått sånt.

 

”Pappa?”

Sam drar lite hårdare i min arm, lyssnade nog inte så mycket på honom, ler lite, får honom att sucka.

”Pappa!”

Men vad vill ha då? Varför säger han det inte? Och fy vad det regnar, stannar till vid porten, måste vänta på bilen.

 

”Paaaaapppaaaaa!”

Nu låter han riktigt arg, drar ännu hårdare i min arm, sparkar med stöveln mot min fot, aj, gör ju ont!

”Men paaaaappaaaaa! Men svaaaaara då då!”

Oj då, jo, hm, svara är bra ibland, provar att le mot honom. Han suckar så djupt som bara mitt barn kan.

”Med ord!”

Nickar, mm, svara gör man med ord, nickar igen.

Han lägger huvudet lite på sned, ser tvivlande på mig.

”Ja?”

Hela barnet skälver till då han andas ut.

”Äntligen! Och jag måste kissa. Nu.”

Han låter mycket bestämd, lägger armarna i kors över bröstet.

”Nej. Du går i skolan, inte nu.”

Ser ut genom glasdörren igen, gäller att låta bestämd, tror inte det är så bråttom heller, han blir alltid kissinödig då han är nervös, brukar gå över av sig självt.

 

”Jo. Nu.”

Han sätter ena handen i sidan, höjer på ögonbrynen, ser uppfodrande på mig.

På minner lite om någon, vet inte riktigt vem, men nått bekant är där.

Skakar bara på huvudet, nej, det funkar inte. Och sedan kommer Markus och allt blir mest bråttom och lite rörigt.

 

 

Måste slå in en kod för att komma in på skolgården, är en hög mur runt med bara två grindar i, vet att jag skrivit upp den, men minns inte var, drar upp jack armen, men nej, inte på armen i alla fall.

Sam drar lite mer i mig, har bara hängt regnjackan över axlarna, fast huvan är uppdragen, ser nästan ut som en släng kappa då han har den så, som en liten sago prins.

 

”Pappa.....”

Nu låter han så där orolig, gör mig orolig, nu är det något som är fel igen, fast vad vet jag inte riktigt. Koden!

Måste slå in koden, ser andra föräldrar och barn borta vid parkeringen, kommer bli kö här snart, känns pinsamt att bara stå så.

Drar upp jack armen, brukar skriva riktigt viktiga saker på armen, men nej, och fan, har ju redan tittat där, nu blev det fel igen och Sam ännu mer nervös. 

 

Får en klapp av Markus på axeln, så lutar han sig över mig, ler mot Sam då han slår in den.

Nickar bara, borde nog säga något, men det känns mest pinsamt, låssas han som om allt är bra låssas jag med, blir lättast så, skyndar efter Sam över skolgården, vill inte att han kommer för sent redan första dagen, det finns det så många andra dagar i så många år att göra det på.

 

”Pappa”

är mest en viskning, försiktigt drar han min hand, ser sig oroligt omkring, vi har varit här två gånger innan, träffat de andra barnen, men där är ingen han känner. Ingen jag känner.

 

Är i en stor hall nedanför trapporna, golvet är av marmor, finns stora glas monitorer efter väggarna med saker barnen gjort, priser de vunnit och mängder av diplom och intyg.

 

”Snälla pappa, du får inte...” Han drar i mitt byxben, men längre än så kommer han inte fören vi blir avbrutna.

”Välkomna, vad roligt att Sam börjar här,” ett gigantiskt leende, till och med falskare än mitt, en nick mot Sam, leendet ännu större, ett typiskt sådant man ger då man inte vill att någon skall kunna klaga på att man varit otrevligt men den man ler åt skall förstå att den gör bäst i att hålla tyst.

Gör Sam, gömmer sig bakom mitt ben, fast det verkar inte mannen märka, är mig han fokuserar på, tar min framsträckta hand med båda sina stora.

 

Han är nästan lika lång som mig, bredaxlad, håret blonderat, kammat åt sidan, klädd i skolans uniform, fast i lärarmodell, tror det är Sams klass föreståndare, eller mentor eller vad det nu hette. Ler tillbaks, lägger huvudet lite på sned, brukar fungera. Gör det nu med, hans leende blir plötsligt nästan hjärtligt.

”Så, låt mig visa er, här borta...”

 Han visar med ena handen mot en grupp barn, känner igen några av dem, och den unga mörkhyade mannen som sitter på huk, pratar med två av de små flickorna, får dem att skratta, tofsarna i deras ljusa hår guppar upp och ner, tror de är tvillingar. Flickorna, inte mannen, är deras lärare, en av dem. Måste hålla reda på sådant. Vem som är vem och vad de heter och så där.

Den store mannens andra arm om min midja, handen lite för lågt, han pratar, ler ännu mer, går långsamt, långsammare än vad som är riktigt nödvändigt, känner hur hans hand glider ännu lite lägre ner.

Borde säga något, något riktigt dräpande, riktigt elakt. Något en man som tafsar på elevernas föräldrar tigger om. Men det går inte, finns inga ord, vill inte att det blir fel, försöker bara låssa som inget, vänder mig mot Sam i stället, pekar ut hans lärare, som om han inte redan skulle ha sätt honom.

Men Sam är inte lätt lurad, blicken han ger mannen är allt annat än vänlig. Manen ler ner mot barnet, ger min ända en sista liten smekning, lite för uppenbart, lite för tydligt för att inte vara menat att han skall se, tar tag i Sam, drar honom till mig; slå sin mentor redan första skoldagen känns lite onödigt.

”Kom, du, du får godis sen?”

Sam bara skakar på huvudet, tar tag om hans hand, viker tillbaks fingrarna, sådana tecken är inte heller riktigt lämpliga.

 

Och det är okej, det gör inte så mycket, är van vid sådant, vid gubbar som inte kan hålla fingrarna i styr, försöker se det som en komplimang. Även om det ibland får mig att vilja spy. Och då Sam såg det, man gör inte så framför små barn, det gör man bara inte!

Känner hur det svider i ögonen, men nej, inte gråta nu, inte när Sam ser.

Smeker honom över det ljusa håret, nickar åt gruppen med barn.

Han ser sig om över axeln, oroligt, nog mer för min del än sin egen, då han går bort mot dem.

 

 

Känns lite konstigt att stå där och titta på alla barn, de har haft upprop i aulan, skall gå in till sina klassrum nu, har ställt upp på led, det med Sam i väldigt litet, eller ja, de är väldigt små, de som står i det.

 

Och minst av alla är Sam. Har inte tänkt på det innan, att han är så liten, trodde det mer var Lukas som var stor. Undra om han skall vara det? Tror inte jag var så liten, inte Tom heller, måste fråga mamma.

Ser mig lite runt, är bättre att göra det tydligt, så folk ser att man tittar på dem, le om de ser tillbaks, än att bara snegla, får en bara att se osäker ut.

Känner mig lite smått livrädd, men det behöver de ju inte få veta, är inte så många jag känner igen, få jag vet namnen på, tror ingen är under 40, av mammorna, och det är flest mammor där.

Är lite osäker på männen, om de är pappor eller morföräldrar, är bara två som ser ut att klara sig utan rullator, måste vara livvakterna.

 

Känns lite oroligt att gå runt där utan Marcus, utan någon alls, är lite rädd för vad de skall tänka, inte om mig, hur jag ser ut och så, men för att jag skall röra till det. Har lagt in alla tider jag måste hålla reda på i mobilen, men ändå, känns lite små olustigt, vill inte göra något hel fel, vill inte att Sam skall behöva skämmas över mig. Vet att han gör det, ibland, att han tycker det är pinsamt när jag rör ihop saker.

 

Får syn på honom borta vid dörren, ser att han ser mig, ler så där igen, nickar igenkännande. Fan, vill inte, inte här, inte nu, och absolut inte, aldrig någonsin, med någon som honom.

Längtar plötsligt något fruktansvärt efter Georg.

 

Hinner ut på skolgården innan det blonda pervot hinner i fatt mig, han får jogga de sista meterna, har inga som hälst planer på att stanna till.

”Så, tänkte bara höra efter”  han får springa ett par steg igen, tänker inte stanna. ”så att du fått alla papper, de slutar vid två, är då de får...”

Vänder mig halvt om, ler, tänker säga något, måste säga något för att bli av med honom då han tar tag om min handled. Hans leende blir ännu bredare, höjer på ena ögonbrynet, känner hur han stryker med tummen över min handled.

Ler tillbaks, tar ett steg närmare, lägger huvudet på sned då jag trycker ner ena klacken över hans fot.

Hans leende blir allt mer ansträngt, blir mer en grismage än ett leende när jag vrider runt klacken den sista lilla biten.

 

”God natt” Ler lite till, vänder mig helt om och går.

Vänder mig inte om, hör bara hur han stönar till.

Och ”Godnatt?” varför blir det så fel ibland, menade ”hejdå” så klart!

 

Ut behöver man ingen kod, tur, hade aldrig kommit ihåg den, är glad att jag slipper köra hem.

Lyckas hålla tillbaks tåraren, lyckas få upp låset i dörren hemma, få av mig stövlarna, krångla mig ur jackan innan det kommer.

 

Får svårt att andas, andas för fort, hyperventilerar.

Och Georg, snälla, älskade du, behöver dig nu, behöver dig hos mig.

 

Hämtar en av hans tröjor i garderoben, luktar som honom, håller den för ansiktet, går lite lättare att andas så, lite lättare att gråta med.

 

Borde jobba, borde rita, men det går bara inte,

Kryper upp i soffan, drar upp filten över benen, hans tröja under kinden, kollar så att mobilen ligger på soffbordet innan jag drar upp den helt över ansiktet.

 

Och jag har ingen aning alls om när Sam slutar.

Glömde att första delen var en prolog, alltså blir det två inlägg som heter del ett!

Del 1

 

Fredagen den 1/9 2017

 

Vattnet sköljer över mina fötter, känner hur sanden försvinner ut när vågen drar sig tillbaks, böjer mig ner, hela stranden är full av apelsiner, tar upp en, fast då försvinner den, blir alldeles mjuk och så bara rinner den ner mellan mina fingrar.

 

Hör någon ropa, vänder mig om. Bill står uppe i gräset, vinkar med hela armen, ler, har bara solglasögon och badbyxor på sig. De där rödvita med blommönster som han hade första gången vi var på Maldiverna. 

Vinkar, försöker svara, men min röst bara försvinner, vill gå upp till honom, men hela stranden är täckt med apelsiner, försöker kliva på dem, halkar, reser mig igen, vill ju gå till honom, hör honom ropa igen, fast nu syns han inte längre, plötsligt är allt mörkt, öppnar ögonen helt, är fortfarande lika mörkt.

Fast lite, lite ljust längst bort i ena hörnet.

 

”Tom, för helvete” Nej, är inte Bill som ropar, är någon ganska liten och mycket arg.

 

Vänder mig över på rygg, kudden har klibbat fast vid min kind, lossnar halvvägs, ramlar ner på golvet. Är klart lättare att se då jag inte har den för ögonen. 

 

Blundar, hela huvudet bultar, känner mig yr trotts att jag uppenbarligen ligger ner.

 

Vad fan gjorde jag i går? Vad det än var är det något jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att göra om. Bara jag kommer ihåg det, annars blir det lite svårt att undvika.

 

”Men vad fa-an, sover du? Hur i helvete kan du sova nu?”

 

Hennes röst närmare nu, nästan obehagligt nära, tycker det är lite otrevligt när hon blir så arg, så arg på just mig.

 

Och så Auroras röst, hör henne ute i hallen

”Man får inte svära, det får man faktiskt inte! Så det så!”

Något hennes mamma uppenbarligen inte bryr sig det minsta lilla om, lyckas få upp mitt högra öga tillräckligt mycket för att se henne med barnet i famn innan hon lägger ner Isolde bredvid mig i sängen.

Blundar igen, om jag bara får blunda kan jag kanske, möjligtvis, överleva de närmsta minuterna. Även om det känns lite tveksamt just nu.

 

”Har du någon som hälst aning om vad klockan är?”

Tänker jag inte ens svara på, varför frågar hon sånt hon vet svaret på?

 

”Vad är det för fel på dig. Egentligen? ”

Känner hennes grepp om min handled, smärtan i huvudet då hon drar upp mig i sittande ställning får det att bokstavligen svartna för mina ögon.

 

Snälla någon, låt mig bara dö en liten, liten stund eller så.

 

”Och se på mig då jag talar med dig, skiter fullständigt i vad du haft för dig, du mår som du förtjänar misstänker jag. ”

 

Lyckas få upp höger ögat igen, vänster vägrar fortfarande att samarbeta, stönar till, aj som faaan, lägger handen över, och så andra handen uppe på huvudet, försöker hålla ihop det lite, känns som om det kommer att spricka vilken sekund som helst.

 

”Allvarligt Tom” nu låter hon mer ledsen än arg, känner hur hon sätter sig ner på sängkanten, orkar inte flytta på mig, borde väl, ge henne lite utrymme, men det går bara inte.

 

”Trodde faktiskt jag kunde lita på dig. Eller nej, så fan heller, men ja…. Hoppades?”

 

Kniper ihop ögonen hårt, öppnar dem igen, helvetes jävla skit. Vet med ens vad det är hon pratar om, vet vad det är jag borde ha gjort, vad jag glömt.

 

Tar tag om hennes handled, hon ser bara ner på min hand, vänder sig bort, vet att hon är ledsen, besviken. På mig. Vad ovanligt då.

 

”Trodde du ville ha den chansen, att du i alla fall skulle försöka lite. Hur fasiken löser vi det här nu då?” Hon vänder sig åter mot mig, ser riktigt, riktigt ledsen ut, så där att det känns i hela mig, gör faktiskt lite ont när hon ser på mig på det viset.

Vet inte riktigt vad jag skall säga, svara, eller jo, vet vad jag borde göra, men inte hur jag skall få henne att förstå att jag menar allvar.

 

”Är en natt. En ända förbannad liten skit natt. Trodde du skulle fixa detta, två dagar och en natt”

 

Sätter mig lite bättre upp, försöker att låta bli att spy, lyckas till min stora förvåning.

 

”Men alltså, du, jag glömde?”

Hon biter sig i läppen, nickar.

 

”Är liksom det som är problemet, att du glömmer, att du inte har någon koll alls. Det funkar inte, hur skall man kunna lita på dig om du bara glömmer? Glömmer en sån sak?”

 

Stryker med fingrarna över hennes handled, får henne att dra den till sig, sucka ännu djupare.

 

”Men du, det är ju okej nu, du hinner, och jag fixar det, lovar, kommer ordna sig. Kommer inte skämma ut dig allt för mycket, det ordnar sig?”

 

Långstamt reser hon sig, ser min kudde på golvet, lyfter upp den, håller den i famnen ett ögonblick, nickar.

Så lutar hon sig över mig, ger Issi en puss på kinden, ett litet leende, nått om att hon kommer i morgon, att det kommer bli bra, och lycka till och skola och nått annat jag inte hör.

 

”Ringer i kväll, och du,” Hon stannar i dörren ut mot hallen. ”Ge fullständigt faan i att ringa om det inte är total katastrof, fara för någons liv eller så, okej?”

 

Nickar, skulle jag inte ha gjort, den här gången kommer det innan jag hinner reagera, spyr över täcket och golvet, lyckas missa Issi, alltid något. 

 

Lägger täcke och lakan i badkaret.

 

Lyfter ur dem, måste tvätta av mig själv först.

 

”Mår du inte bra?” Aurora lutar sig mot dörrposten, har en lila klänning dagen till ära, den helt nya skolväskan i vänster handen, är den första dagen på höstterminen, hennes första dag i tredje klass. Borde vara lite mer speciellt än så här.

 

”Mm, men det är okej, är mitt fel.”

Ler mot henne, hon ler inte tillbaks.

 

”Det är för att du dricker för mycket, blir man full så spyr man. Philip är aldrig full.”

Blundar, svär lite tyst inom mig, öppnar ögonen igen, försöker le lite mer.

 

”Nej, men det var ju bra. När börjar du?”

Fast så lätt släpper hon inte ämnet.

 

”Philip säger att du är alkoholist, fast det är inte ditt fel, för det är en sjukdom. Men det är därför du inte är lämplig att ha hand om barn.”

Försöker ignorera henne, lyckas hitta en handduk i skåpet under handfatet, är inte riktigt ren, men nästan. Och nej, så fan heller, alkoholist är jag inte. Dricker bara lite för mycket, lite för ofta.

 

”Vet du, vi skall flytta?”

Nickar, mm, vet det, vet det lite för väl till och med, dusch tvålen är vist slut, fan, funkar det med diskmedel?

 

”Vet du, Philip har sagt att jag skall få en häst, en alldeles egen!”

Hennes leende falnar då hon ser min blick, så suckar hon tungt.

 

”okej då, men ett marsvin. Och så har han pool. En riktig,. Som man kan simma i….”

”Och Philip säger…” puttar ut det lilla barnet innan jag drar i gen dörren, finns en gräns för hur mycket Philip jag orkar med en morgon som denna, en gräns hon passerat för länge sedan, med flit. Givetvis. Iland är hon lika bra på att irritera som sin farbror.

 

Funkade så där med diskmedel, måste väl handla, undra om det finns någon mat hemma? Torkar håret med hand duken, grimaserar lite mot min spegelbild, borde raka mig, var nog... fyra? Tre? Äh, några dagar sedan sist. Håret lite för långt för att bara hänga så, borde sätta upp det eller nått.

Eller klippa det, skaffa ordentliga kläder och ett jobb. Ett som räknas av sådana som Phiiiiliiiip, ett som är tillräckligt fint, mitt duger tydligen inte; musik är en hobby, nått man gör på sin fritid. Gjorde han klart för mig den första, och förhoppningsvis ända, gång vi sågs. Log och nickade då jag berättade om de projekt jag håller i just nu, som jag lagt ner min hela min själ i, sa nått om att det lät ju intressant, men vad jobbade jag med annars, egentligen? Jäkla fjant.

 

Aurora sitter på sängen, Issi kvar där C la henne, tittar på nått mode program på tv. Fattar inte det riktigt, varför en åtta åring intresserar sig för sånt?

 

Lyckas tappa handduken när jag skall dra på mig kalsongerna, både barnen grimaserar, räcker bara ut tungan åt dem, tror inte de kommer dö omedelbart av att ha råka sätt sin pappas bara ända.

 

”Du... du borde nog skynda dig lite. Philip sa att....”

Hon tystnar, ser nästan lite rädd ut, men nej, så fan heller, orkar inte med mer Philip tjat. Är illa nog som det är.

 

Misstänker att det var mitt undermedvetna eller nått som fick mig att glömma i morse, vill inget hellre än umgås med mina barn, ha dem här, hos mig.

Men det känns ändå inte helt okej, inte riktigt bra, att första gången de sover över så här, första gången jag är ensam med dem lite längre är när deras mamma skall på ”konferens” med denne ständiga Philip.

 Konferens! Så fan heller.

 

”Pappa?” Hon låter riktigt orolig nu.

 

Sätter mig ner på sängen, drar fram jeansen, lyckades visst spy på dem med, ger henne en liten kram innan jag tar fram ett par nya.

Tvätta måste jag visst också.

 

”Men pappa, de pratade om det, mamma och Philip, att han inte tycker vi borde va hos dig.....? Fast mamma sa det, att du måste få en chans i alla fall. Fast skiter det sig nu så är det nog rätt kört...”

 

Sparkar till byxorna, far tillbaks in under sängen, skit samma, kommer lukta spya här i all evighet ändå, känner för att slå någon, skrika, gråta, göra illa någon, göra sönder nått.

 

Fast det gör jag inte, nej, jag skall vara snäll och duktig och sköta mig och fan ta mig annars. Nickar bara åt henne, hittar ett par rena byxor, huvudvärks tabletterna ligger ovan på mikron, hur de nu hamnade där, tar två, och en valium. Vet att det är en tant medicin, inget man brukar ta i min ålder, men skit samma, kan behövas en morgon som denna.

 

”Pappa? Är du arg? Du....? jag vill va hos dig. Också? Även om jag inte får nått marsvin?”

 

Kan inte låta bli att le, lyfter upp henne på köksbänken, händerna om hennes ansikte, gnuggar min näsa mot hennes. Eskimå puss.

 

”Nej, inte på dig i alla fall. Tack för att du varnade, kommer fixa det här, visst kommer vi?”

 

Hon slår armarna om min hals, nickar, ler, älskade unge, vad sjutton hade jag gjort utan dig?

 

”Men du? Klockan är nästan halv nio, och vi började åtta?”

 

Jaha, där sket det sig helt. Redan innan det ens börjat.

 

 

 

Så, lite försenad, men ändå, nu är omgång tio av evighetsficen i gång.
Hoppas ni inte avskräcks av denna, lite små konstiga, prolog.


Prolog.

Det är ganska svalt, på det där sättet det blir i gamla kyrkor oavsett vädret utanför.

Och så luktar det. Damm. Och nått mer.

Blommor och januari luft.

 

Är det första jag tänker, vet inte, tänkte något innan, men mins inte vad. Bryr mig inte heller, spelar ingen roll.

 

Kallt dam, blommor, januari luft, kylig, klar.

 

Röster, dämpade. Hatar folk som inte talar ut, som bara går runt och mumlar. Men det är det ända de gör, nickar, viskar, mumlar. Som om jag skulle bry mig, som om det skulle spela någon roll.

 

Andas in, andas ut. Öppnar ögonen. Blundar, vill inte se, såg ändå.

Och inte heller det spelar någon roll.

 

Det svider i ögonen, de känns torra, som om tårarna mer torkar ut än blöter.

Känner hur de rinner ner, möts under min haka, klias lite.

Spelar ingen roll det heller.

 

Lutar mig fram, armbågarna stödda mot den vit målade trä hyllan framför, är klädd med röd sammet, skall ligga psalm böcker där. V

ar någon som försökte dela ut dem innan, puttade bara bort den, puttade bort henne. Skiter väl i deras förbannade psalmböcker!

 

Ville inte ha några psalmer. Fast det skall man visst, var mamma som hjälpte mig välja.

Nej, valde åt mig. Åt oss.

 

Spelar ändå ingen roll, ändrar ingenting.

 

Lutar pannan mot träet, sammet blir mörkt, vått av mina tårar.

Vill bara vara ifred, Var därför jag kom, ville vara ifred en sista liten stund.

Bara vi två, låssas vara oss en liten, liten stund.

Så bra det nu går att vara oss med en kista.

 

Hade velat öppna de, se efter, fick först för mig att den var tom, känner inget alls.

Borde man inte känna något? Veta om det är rätt?

 

Och så alla dessa som mumlar, varför kan de bara inte försvinna? Dra åt helvete eller nått, vill inte ha dem här, skiter i hur blommorna står. Blommor, vad är det? De kommer ju bara ligga där en liten stund, innan de bärs ut igen, vissnar bort, slängs med allt annat.

Var är det för mening med dem, egentligen?

 

Ljus. Vita, höga ljus. Vit kista. Vita blommor. Och röda. Och gula. Och några rosa. Och orangea, många orangea, tack snälla alla ni som förstod det, som begrep. Står inte ut med allt det vita i den vita kyrkan. Vitt hör bröllop till, inte begravning.

 

Ändå är kistan vit. Ångrar mig. Kan man ändra sig ännu? Säga till och byta?

Gör de det om jag ber dem?

 

Fast det gör jag givetvis inte. Sitter bara kvar, armen stödd mot kanten på hyllan, blir som en liten springa, ett privat titthål, kistan är det ända jag kan se.

 

Som en liten privat grotta. Ett ställe bara för dig och mig. Oss.

 

Hör dem komma, hör hur hela rummet fylls med röster, vet vad de tänker, hör vad de säger. Men jag bryr mig inte om det, spelar ingen roll, i min lilla grotta finns bara vi.

 

Bara du och jag, de andra får vänta, är vår stund, vår allra sista lilla stund.

 

Hör hans röst, känner hans hand, försiktigt drar han mig i armen, ett lite frågande ”pappa?” lite för tyst, lite för försiktigt.

 

Någon som drar bort honom, tack, förlåt, orkar inte riktigt det just nu, förlåt.

 

Hör mamma prata, och pappa, vill inte, vill inte prata med dem heller, vill inte prata med någon. Om jag sitter alldeles stilla, om jag håller andan lite, kisar med ögonen, får hela värden att bli till små, små suddiga, gnistrande prickar.

Då stannar allt, stannar tiden en liten, liten stund. En liten paus i allt det som bara gör så fruktansvärt ont.

 

Så finns han bara där, lägger armen om mig, inte så där snällt och fint, mer brutalt, bestämt, drar mig till sig, håller om mig, säger inget, förstår att där inget finns att säga, kramar mig så hårt, så hårt så hårt.

Begraver mitt ansikte mot hans hals, låtar hans armar skärma av.

 

Är så jag sitter, med kinden mot hans axel, med hans armar som skygglappar. Försöker titta på kistan, memorera allt, lyssna på prästen, på talen. Borde hållit ett själv, tänkte göra det. Nu frågar de inte ens, en blick åt vårt håll, han skakar på huvudet, prästen nickar.

Tack, tack för att du förstår.

 

Borde ha gått ut först, de förväntar sig visst det, men det går bara inte, vill inte, skiter i dem, skiter i deras traditioner. Varför skulle jag? Varför skulle jag ens bry mig om vad de tycker, vad de känner och tänker? Spelar ändå ingen roll, ingen som hälst.

 

Och han förstår, lyckas vifta undan dem utan att släppa mig, lyckas får de mumlande idioterna att dra sig tillbaks, lyckas ge mig den där lilla, lilla stunden jag kom för att få.

 

Så släpper han taget om mina axlar, tar min hand, håller den hårt, andra armen om min rygg, hjälper mig upp på fötter. Mår plötsligt illa, känner mig yr. Han står bara där, håller mig stilla, väntar ut mig.

 

Långsamt, försiktigt, ett litet steg i taget.

Tror först inte det skall gå, tror på fullt alvar att jag kommer att dö, att hjärtat kommer stanna, att jag håller på att kvävas.

Men han väntar, stryker mig över ryggen, hjälper mig att andas, andas med mig.

 

Kistan känns len under min hand, inte lika kall som jag trodde, som den såg ut.

Känner det inte, inte fören jag slår in knät mot en ojämn sten i golvet märker jag att jag står på knä. Lutar kinden mot kistan.

Men sedan går det inte, är tillslut han som trasslar ur blomman ur min hand, lägger på kistan under mina fingrar.

 

Han trycker försiktigt ner mig i bilsätet, stänger bildörren, har ingen aning om hur jag kom hit, vet inte riktigt var jag är, orkar inte tänka, orkar inte se efter, är bara så oändligt trött.

 

Rycker till då hans bildörr går igen, somnade kanske, tror jag somnade.

Han säger inget, tar bara min hand, håller den i sin, är det sista jag vet, det sista jag mins innan jag somnar.